Den höga sjukfrånvaron - Statens folkhälsoinstitut

160 den höga sjukfrånvaron – sanning och konsekvens
bland manliga arbetare än bland manliga högre tjänstemän. Den högsta
andelen med arbetslöshetserfarenhet bland dem som rapporterat ett yrke
återfinns hos manliga facklärda arbetare (15,9 %). Arbetslöshet var också
vanligt bland de som ej kunde kodas i någon socioekonomisk grupp och
det var för kvinnor den grupp där arbetslöshet (14,5 %) var vanligast förekommande.
Tabell 2. Andelen (%) bland män och kvinnor som var sysselsatta under 1990–1991 med någon
arbetslöshet under 1992 eller 1993 i socioekonomiska grupper (SEI) (LOUISE-Sthlm)
SEI-grupp 1990 Män (%) Kvinnor (%)
Tjänstemän – hög 4,4 5,3
Tjänstemän – mellan 6,5 5,5
Tjänstemän – låg 8,0 8,9
Facklärda arbetare 15,9 10,6
Ej facklärda arbetare 12,7 9,9
Företagare 4,9 5,8
Bönder 1,9 1,7
Ej kodad 13,6 14,5
För att belysa utflödeshypotesen registrerade vi, med hjälp av uppgifter i
LOUISE-Sthlm, sjukskrivningsmönstret 1990 och 1991 bland dem som
drabbades av arbetslöshet under åren 1992 eller 1993. Sjukskrivningsdagar
beräknades med hjälp av information om utbetalningar från sjukförsäkringen
enligt de inkomstuppgifter som registrerades i LOUISE. Sjukskrivningar
var vanligare bland kvinnor än bland män och den följande
redovisningen görs könsspecifikt. Studiepopulationen delades i fyra
grupper baserat på det totala antal uppskattade sjukskrivningsdagar per
individ under åren 1990 och 1991. De 10 procent med flest antal sjukdagar
betraktades som en högexponerad grupp (> 63 dagar), de därefter kommande
10 procent som en mellanexponerad grupp (35–62 dagar) och de
därefter kommande 20 procenten betraktades som en lågexponerad grupp
(15–34 dagar). Övriga 60 procent, med inga eller högst 14 sjukdagar under
tvåårsperioden 1990–1991, utgjorde en sista grupp.
Tabell 3 visar att den relativa risken (sannolikheten) att bli arbetslös
1992–1993 ökade för grupper med hög sjukskrivning under 1990–1991.
Jämfört med de med ingen eller endast någon sjukskrivning (0–14 dagar
under två år) hade låggruppen (15–34 dagar under två år) bland män en
samband mellan sjukskrivning och arbetslöshet 161
1,9 gånger högre risk att drabbas av arbetslöshet, de med mer sjukskrivning
(35–62 dagar under två år) en 2,6 gånger högre risk, och de med flest
sjukskrivningsdagar (63 dagar eller mer under två år) en 3,2 gånger högre
risk att bli arbetslös. Bland kvinnor var riskökningarna 1,4, 1,6 respektive
2,1 gånger högre.
Uppenbarligen ökar risken för arbetslöshet mycket kraftigt beroende på
tidigare sjukskrivningsperioder. Även kortare perioder av sjukskrivning är
relaterade till en ökad risk för arbetslöshet. Utflödeshypotesen som avser
det selektiva utflödet från sysselsättning till arbetslöshet av personer med
nedsatt hälsa i samband med konjunkturnedgång är alltså i viss mån
bekräftad. Däremot vet vi inte av denna analys om dessa personer så
småningom helt hamnar utanför arbetskraften.
Tabell 3. Risken att bli arbetslös under 1992 eller 1993 bland sysselsatta män och kvinnor med
olika nivåer av sjukskrivning under 1990–1991. Relativ risk (RR) samt 95 procent konfidensintervall
(KI). Åldersjusterade värden (LOUISE-Sthlm)
Sjukskrivning Män Kvinnor
RR KI RR KI
0–14 dagar 1,0 ----- 1,0 -----
15–34 dagar 1,9 (1,8–1,9) 1,4 (1,3–1,4)
35–62 dagar 2,6 (2,5–2,7) 1,6 (1,6–1,7)
63 dagar eller mer 3,2 (3,1–3,3) 2,1 (2,0–2,1)
Inflödeshypotesen – konjunkturuppgången
under slutet av 1990-talet
I det föregående avsnittet kunde vi visa att personer med nedsatt hälsa,
mätt med sjukskrivning, hade en ökad risk att bli arbetslösa då efterfrågan
på arbetskraft sjönk kraftigt i samband med lågkonjunkturen i början av
1990-talet. Vi ska nu försöka belysa betydelsen av den andra hypotesen,
som vi kallar inflödeshypotesen. Inflödeshypotesen postulerar att det
skedde ett inflöde av personer med ökad risk för långtidssjukskrivning på
arbetsmarknaden i samband med att efterfrågan på arbetskraft steg under
de sista åren av 1990-talet och framåt. Denna ”högriskgrupp” kan sedan,