Den höga sjukfrånvaron - Statens folkhälsoinstitut

42 den höga sjukfrånvaron – sanning och konsekvens
I en statistisk analys av en enkätundersökning finner Rikner (2002a) att
människor väljer att ta en semesterdag i stället för att ”sjukskriva sig”
under karensdagen. När han genomförde samma analys med hjälp av
Arbetskraftsundersökningen (AKU) framträdde inte denna effekt. Rikner
(2002b) finner i en empirisk analys baserad på en enkätundersökning att
om människor tillfrågas om de skulle vilja ha färre karensdagar och lägre
ersättning eller flera karensdagar och högre ersättning svarar de yngre –
som normalt har korta sjukskrivningsperioder – att de föredrar färre
karensdagar. De äldre – som normalt är sjukskrivna längre – föredrar en
längre karensperiod med en högre långsiktig ersättning. Slutsatsen är att
dessa val är rationella utifrån vad som individuellt är mest fördelaktigt.
Kultur och attityder
Kultur och attityder spelar säkert också en roll för sjukfrånvaron. Den
svenska sjukförsäkringen har sitt ursprung i lokala sjukkassor. Syftet var
att bistå med ekonomisk ersättning vid sjukdom genom att bilda ett lokalt
försäkringskollektiv, vilket är en klassisk motivering. I det lilla kollektivet
utövas en vardagstillsyn och en informell kontroll, samtidigt som lokala
nätverk kan utnyttjas för att hjälpa människor som behöver sadla om,
kanske på grund av förändringar i hälsan, men också av andra skäl, exempelvis
övertalighet på arbetsplatsen eller ett minskat intresse i ens sysslor på
arbetsplatsen. En nationell sjukpenningförsäkring har fördelen att kollektivet
är större och att riskspridningen blir bättre. Samtidigt förloras de önskvärda
egenskaperna med kunskaper om människor, nätverk som tar hand
om människor, informell kontroll och en ”moral” kring hur systemet bör
användas.
Attityder till användningen av den statliga försäkringen kan sålunda
vara helt annorlunda jämfört med attityderna i ett litet lokalt kollektiv. Det
nationella systemet blir anonymt och förlorar inverkan från lokal social
kontroll och lokala nätverk. Det finns många tecken på detta i vardagen.
I vardagsspråket sjukskriver man sig – man blir inte sjukskriven – trots att
man formellt sett blir sjukskriven med godkännande av försäkringen (försäkringskassan)
efter inrådan av en läkare. Det förekommer att grupper
går i strejk genom att sjukskriva sig – och att detta sker utan politisk protest
– vilket signalerar att denna attityd om hur sjukskrivning kan användas
återspeglar ”normalt” beteende. När politiskt fördömande uteblir såväl
sjukskrivningen i sverige – inledande översikt 43
nationellt som lokalt är detta en indikation på att det accepteras att sjukpenningersättning
kan betraktas som en form av allmän frånvaroförsäkring.
Under tiden före införandet av sjuklöneperioden 1992 (då officiell
statistik för korttidsfrånvaro fanns) fanns ett signifikant samband mellan
större idrottsevenemang och ökad korttidssjukfrånvaro (Skogman
Thoursie, 2002). Införandet av sjuklöneperioden 1992 har förmodligen
bidragit till att tydliggöra detta beteende för arbetsgivaren och förebygga
denna användning av sjukskrivning efter 1992.
En vanligt förekommande uppfattning är att sjukskrivning är att föredra
framför arbetslöshet. Men sjukskrivning kan också av individen ses
som det bästa försörjningsalternativet – eftersom det ger försörjning under
en obegränsad tidsperiod medan arbetslöshetsersättning i princip utgår
under en begränsad tid, och dessutom – till och med utgången av juni 2003
– med ett lägre belopp inom inkomstintervallet mellan taket för arbetslöshetsersättning
och under taket för sjukpenningförsäkringen. Då kan försäkringen
fungera som en fälla, i värsta fallet med lång inaktivitet och förtidspensionering
som den slutgiltiga utgången. En ”kultur” som uppmuntrar
sjukskrivning i en situation då arbetslöshet och omskolning snarare
är den riktigare vägen framåt, förhindrar mobilitet, vilket är livsviktigt
för en arbetsmarknad, samt leder till sämre långsiktigt välstånd för den
enskilde genom permanent utslagning. I den utsträckning regelsystemen
stödjer detta är de fel konstruerade.
Regionala kulturer tycks också ha betydelse. Kronobergs län skiljer sig
på ett positivt sätt från resten av Sverige under de nästan två decennier som
analyserats vetenskapligt. I Andréns analys (2001b) av sjukskrivningslängder
1986–1991 är Kronoberg tillsammans med Värmland regioner
med signifikant kortare sjukskrivningar. I en studie av data från senare år,
åren 1999–2001, utmärker Kronoberg sig fortfarande och nu som det enda
länet med signifikant kortare sjukskrivningslängder (Andrén och Palmer,
2004a). Kronoberg har också det lägsta ohälsotalet (Holm, Holme, Olsson
och Palmer 2003) – det vill säga det lägsta antalet ersatta förtidspensionsoch
sjukskrivningsdagar per person i länet mellan 16 och 65 år. Det är inte
troligt att folkhälsan i Kronoberg är signifikant bättre än i resten av
Sverige, utan det ligger nära till hands att tro att Kronobergs resultat har att
göra med lokala attityder och/eller den lokala kulturen.