Perspektiv på välfärden 2004 (pdf) - Statistiska centralbyrån

Skillnader i motionsvanor mellan olika befolkningsgrupper
(diagram 6)
En jämförelse mellan olika socioekonomiska
grupper visar på betydande skillnader när det
gäller motionsvanor. Andelen som på regelbunden
basis är fysiskt aktiva är signifikant högre
bland tjänstemän än bland arbetare. Bland icke
facklärda arbetare uppger knappt 48 procent av
männen resp. 50 procent av kvinnorna att man
motionerar minst en gång i veckan. Bland tjänstemän
på mellannivå eller högre är motsvarande
andel 65 procent bland män och 71 procent
bland kvinnor. Andelen som motionerar regelbundet
har dock ökat sedan början av 1980-talet
bland såväl arbetare som tjänstemän.
Personer med eftergymnasial utbildning motionerar
i större utsträckning än personer med
gymnasial utbildningsnivå, vilka i sin tur är aktivare
än personer med enbart förgymnasial utbildning.
Indelningen efter familjetyp visar att sammanboende
tycks vara något aktivare motionärer
än ensamstående.
De regionala skillnaderna, sett till variationer
i motionsvanor mellan storstadsområden, större
städer och övriga Sverige, är relativt små och har
så varit de senaste tjugo åren. Män i glesare
befolkade regioner har emellertid något lägre
andel aktiva motionärer.
Övervikt och fetma
När vikten avviker mindre från normalvikt än
vid fetma, men ändå är lite för hög talar man om
övervikt. Övervikt och framförallt fetma är ett
betydande och tilltagande hälsoproblem i Sverige
liksom i övriga västvärlden. Att vara fet är
mycket allvarligare än att vara vad vi här kallar
överviktig och självklart inte alls lika vanligt.
De som lider av fetma har 50–100 procent
större dödsrisk än normalviktiga (Välfärdsbulletinen,
nr 4 1998, SCB). Personer med fetma har
också betydligt oftare symtom som trötthet, värk
och nedsatt rörelseförmåga än normalviktiga. Då
övervikten är koncentrerad som bukfetma ökar
risken för högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdomar,
stroke och diabetes typ 2 (Socialstyrelsen, Folkhälsorapport
2001).
Även underviktiga visar tendenser till en förhöjd
dödsrisk. Sambandet mellan BMI, relativ
kroppsvikt, och totaldödlighet kan nämligen
Hälsorelaterade levnadsvanor
beskrivas som U-formigt – andelen med förhöjd
risk finns alltså både bland kraftigt överviktiga
(feta) och kraftigt underviktiga (Välfärdsbulletinen,
nr 2 1996, SCB).
Diagram 3. Män och kvinnor 16–84 år i olika
viktklasser. Åren 2001-02. Åldersstandardiserade
värden
Procent
55
50
45
40
35
30
25
20
15
10
5
0
BMI, Body Mass Index =
vikt (i kg)/ (längd i m) 2
BMI-gränser för olika viktklasser:
Undervikt – 18,4
Normalvikt 18,5 – 25,0
Övervikt 25,1 – 30,0
Fetma 30,1 –
Män
Kvinnor
Undervikt Normalvikt Övervikt Fetma
Allt fler överviktiga och feta, särskilt män
Under de senaste två decennierna har andelen
överviktiga och feta ökat. Under perioden 1980–
2002 ökade andelen överviktiga bland män med
10 procentenheter och bland kvinnor med 6 procentenheter.
2001-02 var därmed 41 procent av
männen och närmare 28 procent av kvinnorna i
åldrarna 16–84 år överviktiga. Andelen feta är
ungefär lika stor, 10 procent, bland såväl män
som kvinnor. För både män och kvinnor har
andelen feta fördubblats sedan början av 1980talet.
Huvuddelen av ökningen i andelarna överviktiga
och feta inträffade under 1990-talet. Under
1980-talet var förändringarna betydligt mindre.
119