Perspektiv på välfärden 2004 (pdf) - Statistiska centralbyrån

Arbetslöshet
Utvecklingen när det gäller oro för arbetslöshet
följer i stora drag den som gällde oron för hushållets
ekonomi. Även skillnaderna mellan de
olika redovisningsgrupperna uppvisar snarlika
mönster. Detta är ju också ganska naturligt då
båda indikatorerna någorlunda följer de ekonomiska
konjunkturerna från en tid till en annan.
Denna fråga har endast ställts till dem som hade
ett förvärvsarbete vid intervjutillfället. Av dessa
svarade år 2003 16 procent av de förvärvsarbetande,
ungefär lika stora andelar bland män och
kvinnor, att man kände oro för att bli arbetslös –
3 procent, omkring 125 000 personer, uppgav att
man ofta kände denna oro. Till dessa antal tillkommer
således de som faktiskt var arbetslösa
under motsvarande tid.
Under de fyra första åren av 2000-talet har
andelen oroade i stort sett varit identiska. Oron
var 2003 mest utbredd bland de yngsta (16-24åringarna)
med 23 procent och minskar sedan
successivt med stigande ålder till 11 procent
bland 55-64-åringarna.
För de övriga resultat som sammanfattas här
nedan, finns grundtabellerna enbart utlagda på
SCB:s hemsida www.scb.se (se inledningen till
detta kapitel). Vid sidan av ungdomar är oron för
att bli utan jobb relativt hög bland ensamstående
föräldrar, cirka 20 procent. Liksom när det gällde
ekonomin är numera skillnaderna mellan
olika regioner ganska små.
Utomlands födda invandrare är betydligt mera
oroade än infödda svenskar. Detta gäller framför
allt de som är födda i länder utanför Europa,
bland vilka andelen är hela 34 procent. Redovisningen
efter socioekonomisk grupp visar successivt
sjunkande andelar från 20 procent bland
icke facklärda arbetare till 9 procent bland högre
tjänstemän. Bland företagarna är också bilden
splittrad, 17 procent av ensamföretagarna är
oroliga, jämfört med 8 procent av företagare
Oroande förhållanden
med anställda och endast 2 procent bland jordbrukarna.
Slutligen åter något om utvecklingen sedan
1978. Över huvud taget ligger det nära till hands
att söka dra paralleller med den faktiska ekonomiska
utvecklingen och arbetsmarknadssituationen
under de år vi kartlagt. I slutet av 70-talet
låg arbetslöshetstalet på cirka två procent (arbetslösa
i procent av arbetskraften), ökade sedan
i början av 80-talet till 3,5 procent år 1983 för att
åter successivt minska till under två procent i
slutet av 80-talet. Härefter den dramatiska ökningen
i början av 90–talet med ett genomsnitt
av 8,2 procent under år 1993. Arbetslösheten låg
kvar på cirka åtta procent fram till 1998 då den
gick ner till 6,5 procent och med en fortsatt nedgång
till 4 procent år 2002.
I diagram 3 kan vi följa svarsmönstren från
några av dessa år: Under 1978–81 liksom 1984–
85 låg andelen oroade kring 15 procent (1979–
80 något lägre), för att sedan minska kraftigt till
sjuprocentsnivån under de goda sysselsättningsåren
1988–89. Vad som sedan hände speglas
dramatiskt av kurvans närmast sexdubbling av
orosnivån – från 7 procent 1989 till 40 procent
1993. Därefter har kurvan åter minskat under
90–talets senare del och fram över 2000–
årsskiftet, i takt med de något gynnsammare
utsikterna på arbetsmarknaden.
Av detta diagram framgår också att skillnaderna
mellan könen var små i början av perioden.
Resultaten från 1984–85 visar en ganska
tydlig omsvängning till kvinnornas nackdel, som
sedan har fortsatt fram till år 2000. De senaste
åren är åter skillnaderna mellan könen små.
Könsskillnaderna under 90-talet kan dels hänga
samman med kvinnornas ökade uttåg på arbetsmarknaden,
dels att dessa i tider av lågkonjunktur
befinner sig inom mera utsatta näringssektorer.
189