Perspektiv på välfärden 2004 (pdf) - Statistiska centralbyrån

Våldsoffer bland kvinnor och män 1980–2003
Tabell 7. Varför tar man inte kontakt med polisen efter en våldshändelse? Personer 16–74 år.
1978,1984-85,1992-93 och 2000-01. Procent.
___________________________________________________________________________________
1978 1984-85 1992-93 2000-01
– våld kan förekomma som en del i arbetet 18 17 20 28
– meningslöst, polisen kan ändå inget göra 18 23 27 24
– småsak, bagatell 32 30 25 17
– den intervjuade känner gärningsmannen,
"familjeskäl" 6 5 7 8
– vågade inte, rädd för repressalier 5 6 4 6
– gjordes upp i godo 5 5 5 5
– någon annan tog kontakt med polisen (ej -78) -- 2 2 1
– polisen var ändå på platsen 1 1 1 1
– annat skäl 15 10 10 11
______ ______ ______ _____
100% 100% 100% 100%
___________________________________________________________________________________
Fördelningen 2000-01 grundar sig på 1 693 hot-
eller våldshändelser som vid intervjuerna uppgavs
ej ha blivit rapporterade till polisen. Detta
motsvarar ungefär 1 020 000 händelser inom
befolkningen under ett år. Som ovan påpekats är
detta antagligen en underskattning, antalet icke
polisanmälda våldshändelser är sannolikt större.
Det finns dock knappast någon anledning att
förmoda att detta skulle påverka den redovisade
fördelningens utseende i stort.
Dessutom, som framgår av tablån ovan, finns
det en påfallande överensstämmelse mellan fördelningarna
från de fyra undersökningstillfällena.
Detta gäller i stort även vid jämförelserna
mellan olika befolkningsgrupper - de tendenser
som beskrevs vid rapporteringen från tidigare
års undersökningar kan i sina huvuddrag återupprepas
här. I sammanhanget kan påpekas att
vid undersökningarna 1978 och 1984-85 fick
den intervjuade svara helt fritt, varefter intervjuaren
kodade svarat i någon av de nio kategorierna.
Det förändrade tillvägagångssättet med
förkodade alternativ 1992-93 och 2000-01 har
synbarligen inte påverkat fördelningens utseende
i nämnvärd utsträckning. Dock, de skillnader
som finns kan ju faktiskt vara en konsekvens av
just detta; om detta vet vi icke.
Uppfattningen att våld eller hotelser kan förekomma
som en del i arbetet, och därför inte
polisanmäls, var 2000-01 den vanligaste orsaken
till att inte ta kontakt med polisen, 28 procent av
fallen. Detta skäl nämns i 70 procent av de fall
som ägt rum i samband med tjänsteutövning. Hit
hänförs också några enstaka procent av gatuvåld
(med t.ex. poliser, väktare och anställda vid
kollektivtrafiken som rapportörer), som (felaktigt)
kategoriserats som "gatuvåld”. Detta skäl
uppges oftare av kvinnor (38 procent) än av män
(18 procent), framför allt av medelålders, 45-64
år, och av samboende kvinnor i yrkesaktiv ålder
176
(cirka 50 procent av fallen) – dvs. grupper som
ganska sällan drabbas av våld eller hot, men då
så händer, detta relativt ofta sker i samband med
tjänsteutövning.
För cirka var fjärde av de ej polisrapporterade
händelserna uppgavs anledningen vara att man
finner det meningslöst, att polisen ändå inte kan
göra något. Denna orsak nämns speciellt ofta i
samband med våld eller hotelser på gator och
andra allmänna platser (40 procent av fallen). I
samband med händelser som ägt rum utomlands
anges detta alternativ också i cirka 40 procent av
fallen. Det nämns också betydligt oftare när
gärningsmannen är helt okänd (37 procent), som
när denne finns inom den egna bekantskapskretsen
(13 procent).
En annan vanlig orsak till att inte kontakta polisen
uppges vara att händelsen inte bedömdes
som så allvarlig, en bagatell, och endast förorsakade
liten skada. Var sjätte av de icke rapporterade
händelserna hamnade här vid undersökningarna
2000-01 – något fler vid tidigare tillfällen.
Denna orsak nämns betydligt oftare av män
än av kvinnor, 25 resp. 9 procent. Speciellt vanlig
är den bland de yngsta männen, 16–24 år, –
45 procent av de icke rapporterade händelserna
placeras här. Denna anledning nämns också
betydligt oftare i samband med "gatuvåld" (41
procent) än vid bostadsvåld (20 procent) eller
våld i samband med yrkesutövning (9 procent).
Med andra ord: under en ettårsperiod 2000-01
redogjordes för cirka 470 000 hot- eller våldshändelser
på olika allmänna platser. Vid närmare
90 000 uppgavs att man tagit kontakt med polisen,
men av de övriga bedömdes cirka 160 000
som en "småsak eller bagatell". Det kan också
förefalla något märkligt att man i ungefär 45 000
fall av våld som ledde till synliga märken eller
kroppsskada, ansett detta som en ”småsak eller
bagatell”.