Perspektiv på välfärden 2004 (pdf) - Statistiska centralbyrån

Våldsoffer bland kvinnor och män 1980–2003
Det kanske dock snarast kan tyckas förvånande
att andelen poliskontakter för denna grova form
av våld stannar vid 58 procent. Likaså förefaller
det något märkligt att det inte tycks vara en större
andel poliskontakter vid våldshändelser totalt
(22 procent) än vid de fall som enbart utgjordes
av hot (26 procent).
Män förefaller oftare ta kontakt med polisen
än kvinnor. Detta på grund av högre anmälningsbenägenhet
bland män i åldersintervallet
25–64 år – för ungefär en tredjedel av händelserna
uppger man sig ha tagit någon kontakt
med polisen, jämfört med mindre än en femtedel
bland medelålders kvinnor. Tabellmaterialet
visar också en högre kontaktbenägenhet bland
naturaliserade invandrare och utländska medborgare
än bland infödda svenskar.
När det gäller våld eller hot som äger rum i
någon bostad är det vanligare med poliskontakter
(36 procent) än för våld eller hot i samband
med yrkesutövning resp. på gator och andra
allmänna platser (cirka 20 procent). Om gärningsmannen
var bekant till offret togs enbart
poliskontakter i knappt 20 procent av fallen,
jämfört med 28 procent då gärningsmannen var
okänd. I de fall något vapen eller annat tillhygge
använts är det relativt vanligt med poliskontakter
(40 procent). Slutligen, om det inträffade hoten
eller våldet ägt rum utomlands har polis kontaktats
i bara drygt 10 procent av händelserna.
Trots den stora osäkerhet som måste ligga i
dessa svar, och som vi ytterligare kommer att
diskutera nedan, är det dock påfallande hur lika
svaren är från de tidigare ULF-undersökningarna.
1978 uppgavs andelen poliskontaktade
händelser uppgå till 20 procent, 1984-85 hade
andelen ökat till 26 procent, för att 1992-93
hamna på 24 procentsnivån, dvs. samma som
2000-01.
Jämförelser med kriminalstatistiken
Nedan görs ett försök att ur den officiella statistiken
över brott som kommit till polisens kännedom
välja ut de brottskategorier som är någorlunda
jämförbara med de våldsbrott som efterlysts
i samband med intervjuerna. Som källa har
använts den statistik över anmälda brott som
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) årligen publicerar
och som bl.a. finns att ta del av på BRÅ:s
hemsida (www.bra.se).
Majoriteten av de ULF-intervjuer vi redovisar
här gjordes under 2000-01 (en viss uppföljning
skedde under våren 2002). Den efterfrågade
tidsperioden avsåg de 365 dagarna som föregick
intervjudagen. Detta innebär att redovisningsåret
normalt infaller någon gång mellan den 1 januari
1999 och 31 december 2001.
Från BRÅ-statistiken har därför, mer eller
mindre lekmannamässigt, räknats fram medel-
174
värdet för de tre årsresultaten 1999, 2000 och
2001 genom att med avrundade tal addera antalet
fall av misshandel (ej dödlig utgång), hemfridsbrott,
olaga intrång, olaga hot, ofredanden,
sexualbrott, rån, våld eller hot mot tjänsteman
o.d. samt våldsamt motstånd och subtraherat de
fall som riktats mot minderårig. Då fås ett årsmedelvärde
av cirka 147 000 fall.
Ovan skattade vi ju antalet fall med poliskontakter
till omkring 315 000. För att i någon mån
kunna kontrollera skillnader mellan poliskontakter
och polisanmälan ställdes följande fråga varje
gång man berättat om någon poliskontakt:
"Vet Du att polisanmälan har gjorts, har Du t.ex.
fått kopia på anmälan från polisen?". Svarsalternativen
var: "ja, fått kopia", "ja, anmälan gjord,
men ej fått kopia", "nej, ingen anmälan" samt
"vet ej/ minns ej".
I närmare 60 procent av fallen (cirka 185 000
fall), för vilka man sagt sig ha haft poliskontakter,
uppges också att man vet att polisanmälan
gjorts och att man fått kopia av denna från polisen.
I vart femte fall (knappt 65 000) sägs att
polisanmälan gjorts, men att man (ännu) inte fått
någon kopia från polisen. I resterande närmare
70 000 fall hävdas att polis visserligen kontaktats,
men att någon formell anmälan inte gjorts.
Att ha fått en kopia på en polisanmälan är, till
skillnad från när det gällde enbart poliskontakter,
vanligare för våldshändelserna (70 procent
av fallen med poliskontakt) än när det enbart
gällt hot (50 procent). Den högsta andelen, närmare
80 procent, anges för det våld som ledde
till någon form av läkarbehandling.
Om vi nu istället gör en jämförelse mellan de
cirka 145 000 registrerade våldsfallen enligt
kriminalstatistiken och de 185 000 fall där kopia
på polisanmälan mottagits enligt ULFundersökningarna
blir skillnaden inte anmärkningsvärd
stor. Främsta förklaringen till de återstående
skillnaderna kan helt enkelt vara att det
naturligtvis är svårt att finna korrekta överensstämmelser
mellan de olika brottsarterna enligt
Brottsbalken och våldskategorierna enligt denna
undersökning. Det som i kriminalstatistiken
bokförs som olika former av förmögenhetsbrott
kan t.ex. innehålla moment som offret upplever
som våld eller hot och därför rapporterar i detta
sammanhang.
Vi får också antagligen in ett antal s.k. "prestige"-svar.
En intervjuperson kan uppleva ett
tryck att svara på ett sätt som han antar förväntas
av honom. "Den gode medborgaren" bör göra
polisanmälan, det kan verka oansvarigt eller
slarvigt att inte anmäla ett brott. Man kan ju
också genom ett "ja"-svar söka undvika en eventuell
följdfråga – "varför gjorde Ni inte det?" –
en fråga som ju för övrigt mycket riktigt ingår i
intervjun.