Ungdomar, stress och psykisk ohälsa - Regeringen

Utveckling av stressrelaterade symptom och psykisk ohälsa SOU 2006:77Förbrukning av psykofarmakaUngdomar med psykiska problem kan använda läkemedel för attminska svårigheterna. I Sverige registreras förbrukning av läkemedel.Det är därför tänkbart att använda läkemedelsförbrukning somindikator för sjukdomsförekomst. En förutsättning är dock attandelen individer med ett givet problem använder medicin i sammaomfattning. Så är exempelvis fallet vid diabetes där de flesta medsjukdomen använder ett läkemedel, exempelvis insulin. Antaletindivider som använder insulin kan därför användas som mått påförekomst av diabetes.Vid psykiska problem kan dock användning av läkemedel variera.Detta är särskilt påtagligt när nya effektiva och relativt biverkningsfrialäkemedel introduceras. Så har fallet varit med de s.k. SSRIpreparatsom används för att behandla depression. De introduceradesi början av 1990-talet. Under perioden dessförinnan, åren 1985–1993var förbrukningen av antidepressiv medicin i åldern 0–19 år relativtoförändrad (Läkemedelsregistret, 2006). Från år 1994 till år 2005sker däremot en 20-faldig ökning av antalet förskrivna dygnsdoser(Läkemedelsregistret, 2006). En sådan utveckling av depressionerstämmer inte med uppgifter om depressioner i andra källor. Däremotkan den ökade läkemedelsförskrivningen förklaras av att patientermed depression sedan mitten av 1990-talet i ökad omfattningbehandlas med antidepressiva läkemedel. Det är mindre sannolikt attden ökade användningen skulle avspegla ökad sjukdomsförekomst.Liknande tolkningsproblem föreligger för andra läkemedel somanvänds vid behandling av psykiska problem. Statistiken går därförinte att använda för analyser av utvecklingen inom detta område.SjälvmordDet kan inte sällan vara svårt att avgöra om en person som avliderhaft för avsikt att dö (87). Därför brukar två grupper av diagnoserbehandlas samlat, dödsfall till följd av avsiktliga självdestruktivahandlingar och dödsfall med oklart uppsåt.En analys av självmord bland män i åldern 20–40 år under perioden1952 fram till mitten av 1970-talet visar på en ökning (90). Frånmitten av 1970-talet fram till 1986 är förekomsten i åldern 10–29 årrelativt oförändrad (91).90