här - FALSKT ALARM

Ser verkligheten sådan ut? Nej, säger Jaworowski som sedan länge riktat stark kritik mot bandyklubban
och förmodandet att luftinneslutningar i is har samma sammansättning som den atmosfär
de härrör från. Så förhåller det sig inte, säger han och räknar upp ett tjugotal fysikaliska och kemiska
processer som kan bidraga till att sammansättningen förändras.
Enligt Jaworowski och hans meningsfränder medför redan själva luftinneslutningsprocessen att halten
koldioxid minskar. Detta stöder de på experiment som visat att luften i den packsnö som ligger
på ytan av glaciärer håller 20–50 ppm lägre koldioxidhalt än luften ovanför. Inte ens de översta
packsnölagren uppvisar alltså något fritt luftutbyte med atmosfären.
När packsnön sedan sjunker nedåt och omvandlas till is kommer luftinneslutningarna att gradvis
utsättas för allt högre tryck. Det leder till att koldioxid pressas in i isen, där den bland annat bildar
svårlösliga hydrat. Luftinneslutningar i isen kan därför förväntas uppvisa sjunkande koldioxidhalt
med ökande ålder på isen på grund av dessa sekundärprocesser.
En sådan tolkning av iskärneresultaten är fullt trovärdig ur kemisk och fysikalisk aspekt. Därför vore
det oklokt att bortse från möjligheten att Siplevärdena kan återspegla tidsförloppet av sekundärprocesser
i luftinneslutningarna snarare än tidsmässiga variationer av atmosfärens koldioxidhalt.
Den senare skulle kunna ha varit högre och ha fluktuerat mera än vad iskärneresultaten anger.
I de tidigaste iskärneanalyserna fann man enligt Jaworowski att uppmätta förindustriella koldioxidnivåer
varierade mellan 160 och 700 ppm. Den första rapporten om en iskärna uppborrad vid Byrdstationen
på Antarktis upptog mätpunkter med koldioxidhalter över 400 ppm. I en senare rapport
om samma iskärna var alla mätvärden överstigande 290 ppm bortredigerade. Man hade anpassat sin
nya bedömning till den alarmistiska förväntningen att förindustriella koldioxidnivåer inte ska skilja
sig avsevärt från de 280 ppm man kan utläsa från Siplevärdena. Jaworowski ger ännu mer skrämmande
exempel på iskärneanalyser i vilka upp mot 40% av mätvärdena blivit bortredigerade eftersom
de ansetts vara orealistiskt höga eller låga.
Iskärneanalytiker har sökt bemöta Jaworowskis kritik. Bland annat har man genomfört kontrollmätningar
som befäster att atmosfärens koldioxidhalt under flera decennier påverkar koldioxidhalten i
luftinneslutningar i de ytligaste is/packsnölagren. Det stöder tanken att den inneslutna luften i viss
(varierande) mån kan betraktas som "yngre" än den omgivande isen. Men därmed befästs också att
Siplevärdenas inplacering på tidsskalan är behäftad med stor osäkerhet. Numera tycks det råda
enighet om att holocena iskärnors tidsupplösning av detta och andra skäl endast är i storleksordningen
100 år. 71 Fluktuationer av luftens koldioxidhalt som är kortvarigare än 100 år kan inte upptäckas
genom analys av luftinneslutningar. För iskärnor som sträcker sig flera istider bakåt i tiden är
tidsupplösningen typiskt cirka 500 år och kan vara så låg som 5000 år.
Mot den bakgrunden blir iskärneresultatens trovärdighet avhängig av i vilken mån de bekräftas av
resultat erhållna med andra indirekta metoder för bestämning av historiska koldioxidnivåer. Så låt
oss se vad man kommit fram till med alternativ metodik!
71 T. B. van Hoff et al., 2005, Tellus 57B:351
102