här - FALSKT ALARM

Ingen klimatolog har expertkunskaper i alla dessa ämnen. Tvärtom är all nutida naturvetenskaplig
forskning starkt specialiserad. Toppforskare är vanligen experter inom ett pyttelitet delområde av
sitt huvudämne. För att spinna vidare på exemplet i föregående avsnitt, så är Bernmodellens skapare
Fortunat Joos fysiker och har specialiserat sig på havens strömningsrörelser. Bernskolans ursprungliga
oceanografiska strömningsmodell har förtjänster som en beskrivning av spårämnens spridning i
havet. När Joos utvidgade denna strömningsmodell till en allmän kolcykelmodell löste han skenbart
alarmisternas problem med koldioxidens korta uppehållstid, knöts till IPCC:s ledning, och blev i
kraft av sitt fysikaliska kunnande en kunskapsauktoritet för alarmister i allmänhet och klimatmodellerare
i synnerhet.
Problemet är att Joos med presentationen av Bernmodellen gett sig in på ett område där han inte
längre besitter någon spetskompetens. Naturens upptag av atmosfärisk koldioxid sker i reaktioner
som har mera med kemisk reaktionskinetik än fysikalisk strömningslära att göra. Joos må vara
auktoritet bland klimatologer, men för kemister med reaktionskinetisk inriktning framstår han som
en inkompetent amatör (Avsnitt 8). Han anpassar sin modell till fel kurva. Han konstruerar en
modell som inte beaktar föreliggande jämviktslägen, utan gör koldioxiden femton gånger mindre
vattenlöslig än vad den är. Han accepterar en modell som ger en groteskt förvriden bild av den
verklighet den ska avbilda. IPCC:s bedömning av Bernmodellen kommer inte att kunna godtas av
en enda kemisk reaktionskinetiker som satt sig in i problemet.
Klimatologer är på grund av ämnets tvärvetenskaplighet beroende av kunskaper inom sidoämnen
som kemi. Den kemiska spetskompetensen återfinns bland kemister, och när sådana framför välgrundad
kritik mot det alarmistiska budskapet borde klimatologerna lyssna. I stället slår alarmister
och IPCC dövörat till. Det har man även gjort för spetskompetenta invändningar från företrädare
för andra icke-klimatologiska ämnesområden än kemi. Att värna om det politiskt intressanta alarmistiska
budskapet har vägt tyngre än att presentera en vetenskapligt godtagbar bedömning av
kunskapsläget.
15.7 Att klä sig i lånta fjädrar
Vid sin bedömning av kunskapsläget har IPCC alltid försökt ange hur stark tilltro man fäster vid de
slutsatser man drar. Det är helt i sin ordning. Beslutsfattare är betjänta av att få veta vad bedömaren
anser vara bra eller dåligt belagt.
Tilltron till sina slutsatser har IPCC i sina första tre rapporter värderat med språkliga termer som
"troligt", "mycket troligt", osv. Det är också i sin ordning, eftersom man därigenom klargör att man
uttrycker helt subjektiva värderingar som inte riskerar att förväxlas med sannolikheter i statistisk
bemärkelse. De senare utgör klart definierade matematiska mått som kan utvärderas genom objektiv
statistisk analys och därmed har större vetenskaplig tyngd än subjektiva värderingar.
Samhälleliga beslut baseras ofta på statistik och sannolikhetskalkyler. Som gångtrafikant löper man
betydligt större risk att bli påkörd av en bil än att få ett störtande flygplan i huvudet. Därför avsätter
politiker gärna pengar för byggen av räcken och annat som skyddar gående mot biltrafiken, men
man bygger inte några tak för att separera gångtrafiken från flygtrafiken. Ge oss sannolikhetsmått,
så kan vi börja räkna på vilka katastrofavvärjande åtgärder som är ekonomiskt vettiga att vidtaga,
har politiker uppmanat alarmisterna.
186