här - FALSKT ALARM

Den statistiken var inte Hansen nöjd med. Något år efter korrektionen för millenniebuggen ändrade
GISS på nytt sina temperaturdata för USA. År 1998 återtog förstaplatsen på tio-i-topp listan, 1934
petades ner till tredje plats, och tre år från 2000-talet fick tillbaka rangen av att tillhöra de tio varmaste.
Ändringen föranleddes av att man inte längre förlitade sig på sina egna beräkningsmetoder,
utan baserade de nya uppgifterna på data framtagna av NCDC och CRU.
Så har vi fått ytterligare ett typexempel på hur forskares förväntningar påverkar de resultat man
kommer fram till. Det alarmistiskt styrda GISS upptäckte inte millenniebuggen på egen hand, eftersom
buggen gav upphov till temperaturändringar i den förväntade riktningen mot uppvärmning.
När man efter påpekande kunnat konstatera att det fanns en bugg, förkastades omsider de korrigerade
egna resultaten eftersom de stod i strid med förväntningen att de senaste decennierna ska vara
varmare än 1930-talet. I stället accepterade man andra instituts data som gav starkare stöd för denna
förväntning.
GISS anser alltså att deras egna beräkningar av globala temperaturer är otillförlitligare än andra
instituts. En talesman för GISS bekräftade detta i en intervju, varvid han framhöll NCDC som tillförlitligast
vad avser amerikanska temperaturer och CRU vad avser globala temperaturer. 119
Låt oss därför titta lite närmre på de senare två institutens beräkningsmetoder!
13.3 Mätstationernas antal och urval
NCDC och CRU negligerar mätstationstomma rutor vid beräkningarna av globala temperaturer.
Då får man ett temperaturmått som visserligen är missvisande ur representativ aspekt, men som
ändå kan vara användbart för huvudsyftet att fastställa hur temperaturen ändras med tiden. Så länge
man använder sig av samma urval av mätstationer håller missvisningen sig konstant och påverkar
därför inte beräkningen av temperaturtrender.
Såväl antalet som urvalet av mätstationer har emellertid ändrat sig starkt med åren. Effekterna av
detta (och andra problem med institutens beräkningar av globala temperaturer) har belysts av meteorologerna
D'Aleo och Watts i en omfattande översiktsartikel som jag kommer att hänvisa till på
flera ställen i detta kapitel. 120 Av deras artikel framgår att beräkningarna av globala temperaturer
före 1980 grundade sig på rapporter från mer än 6 000 mätstationer. Sedan dess har antalet beaktade
mätstationer först sjunkit till cirka 1500, och sedan stigit till cirka 3000. Bortfallet av mätstationer
var speciellt stort under 1990-talet och har främst berört de kalla delarna av världen, t. ex. norra
Ryssland och Kanada.
Bortfall av kalla mätstationer leder självfallet till en skenbar höjning av den framräknade globala
temperaturen. D'Aleo & Watts ger referens till en studie i vilken stationsbortfallet efter 1990 uppskattades
ha åstadkommit en skenbar höjning av den globala temperaturen med 0.2 ˚C. Skeptiker
hävdar därför att större delen av 1990-talets beräknade globala uppvärmning kan vara skenbar och i
själva verket återspegla bortfallet av rapporter från kalla orter.
119 http://pajamasmedia.com/files/2010/03/GISS-says-CRU-Better0001.pdf
120 J. D'Aleo & A. Watts, Surface Temperature Records; Policy Driven Deception?,
Science and Public Policy Institute 27 Aug 2010
153