här - FALSKT ALARM
här - FALSKT ALARM
här - FALSKT ALARM
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Några felkällor är av rent matematisk art. Vädermodellernas differentialekvationer kan inte lösas<br />
exakt, utan man räknar fram approximativa lösningar genom ett stegningsförfarande. Vill man<br />
komma fram till en tiodygnsprognos, kan man beräkna hur tillståndsvariablerna i modellens geografiska<br />
celler ungefärligen bör ändras den första sekunden, vad som sedan händer nästa sekund,<br />
och så vidare till dess man efter en miljon steg nått fram till tio dygn. Lösningen blir garanterat<br />
felaktig, men ju kortare steg man använder sig av, desto mindre blir felet.<br />
Varför minskar man då inte steglängden till, säg, 1 mikrosekund? Det skulle visserligen betyda att<br />
det krävs en biljon beräkningar för att komma fram till tio dygn, men så många beräkningar klarar<br />
en bra superdator av på en sekund.<br />
Problemet är att det skulle krävas en biljon beräkningar för varje geografisk cell i modellen. Delar<br />
vi in jordatmosfären i celler med en basyta på en gånger en kilometer och godtycklig höjd, så får vi<br />
500 miljoner celler. Då innebär en biljon beräkningar per cell att det skulle ta mer än tio år för en<br />
bra superdator att räkna fram en tiodygnsprognos.<br />
Meteorologer står alltså inför ett dilemma. Vill man ha tillfredsställande precisa resultat så måste<br />
man tidsmässigt räkna i mycket korta steg. Av samma skäl måste man rumsmässigt räkna med så<br />
små celler som möjligt. Dessutom vill man ha en cellindelning som inte bara täcker jordens yta,<br />
utan även delar in atmosfären i celler på höjden (och haven i celler på djupet). Men många celler<br />
och korta steglängder i tid kräver ett stort antal beräkningar. Hög matematisk precision kan endast<br />
köpas till priset av långa beräkningstider, varför datorernas snabbhet sätter en definitiv gräns för den<br />
precision man i praktiken kan uppnå. Det är inte för intet som meteorologer är tvungna att använda<br />
sig av kraftfulla superdatorer.<br />
Det ovan beskrivna beräkningsförfarandet förutsätter vidare att man känner till hurdant vädret är vid<br />
en viss tidpunkt för att sedan kunna stega sig fram till hur det utvecklas. Man måste med andra ord<br />
mata in startvärden för tillståndsvariablerna i varje cell. Det är därför meteorologer lägger ner sådan<br />
möda på att mäta temperaturer, lufttryck, vindhastigheter och luftfuktighet vid ett stort antal mätstationer<br />
eller med hjälp av vädersatelliter. Likväl kan man inte undvika att startvärdena för flertalet<br />
celler blir mer eller mindre approximativa. Ibland för att vissa celler ligger fjärran från mätstationer,<br />
ibland för att mätstationer visar på olika värden inom olika delar av cellen.<br />
Approximativa startvärden introducerar fel som ibland kan vara helt diskvalificerande. Sålunda<br />
observerade den amerikanske matematikern och meteorologen Edward Lorenz redan på 1960-talet<br />
att små skillnader i startvärden kan ge upphov till drastiskt olika framräknade bilder av vädret på<br />
grund av modellsystemens kaotiska natur. 81 Han gav uttryck för sina rön med den kända liknelsen<br />
att en fjärils vingslag i Brasilien kan orsaka en tornado i Texas. Startvärdesproblem av detta slag<br />
ges därför ofta beteckningen fjärilseffekten.<br />
Kommer därtill att alla vädermodeller ger en förenklad matematisk bild av verkligheten. Det är<br />
omöjligt att ta hänsyn till alla faktorer som påverkar tillståndsvariablernas storlek. Man får nöja sig<br />
med de väsentligaste faktorerna.<br />
För den som sysslat med stegvis lösning av differentialekvationer är det uppenbart att meteorologer<br />
har varit duktiga på att hitta optimala avvägningar mellan steglängder, cellstorlekar och beräkningsfel.<br />
Gissningsvis har man nått därhän genom att nogsamt analysera de fall där prognoserna slagit fel<br />
och korrigera modellerna så att felkällorna minimeras. Det har man haft gott om tid att göra sedan<br />
81 E. N. Lorenz, 1963, Journal of Atmospheric Sciences 20:130<br />
118