här - FALSKT ALARM

Är det troligt att det ska inträffa en ny istid? Ja, det verkar vara en ofrånkomlig utveckling om vi
inte vidtar åtgärder för att drastiskt höja atmosfärens växthuseffekt eller drastiskt öka världens produktion
av energi med teknik (t. ex. solpaneler och kärnkraft) som ger ett nettobidrag till jordens
uppvärmning. Vind- och vattenkraft ger inte något värmande nettobidrag. Fusionskraft skulle kunna
vara en lösning, men sådan teknik har vi ännu inte lärt oss att behärska.
De senaste tre årmiljonerna har jorden tämligen regelbundet blivit svårt nedisad ett fyrtiotal gånger.
Det finns stor anledning att tro att regelbundenheten kommer att utsträcka sig till en fyrtioförsta
nedisning och att denna redan är i antågande. Interglacialerna brukar vara 10 000–20 000 år långa.
Den nuvarande har redan bestått i 12 000 år.
Starten på en istid måste definitionsmässigt utmärkas av att glaciärerna växer till sig, och det gör
de för närvarande inte generellt. Å andra sidan karakteriseras temperaturkurvor alltid av Livet i
Finnskogarnas "Först så går det upp, så går det ner, ...". Trender på hundraårsnivå betyder inte så
mycket. Det avgörande är den långsiktiga trenden på, säg, tusenårsnivå.
Och i det avseendet är det uppenbart att den nuvarande interglacialens topptemperaturer nåddes
under det holocena optimet för vid pass 6 000 år sedan. Sedan dess har temperaturen långsiktigt
sjunkit. Under det holocena optimet var Norra Ishavet långvarigt isfritt, så långvarigt att kraftiga
strandvallar hann byggas upp längs de arktiska kusterna. Då försvann även glaciärerna så gott som
helt från den skandinaviska halvön. Sedan dess har isen återkommit till Skandinaviens fjällområden
och på sina ställen (t. ex. vid Jostedalsbreen) brett ut sig rejält.
Så nog finns det skäl att förmoda att en ny istid redan är på väg.
12.8 Hur mycket fossil koldioxid kan ackumuleras i luften?
Jodå, du läste rätt i förra avsnittet. Även om vi eldar upp allt kol och all olja och gas i jordens kända
reservoarer av fossila bränslen, så kommer detta bara att ge atmosfären ett bestående koldioxidtillskott
svarande mot 26 ppm när jämvikt har nåtts. Det är en direkt följd av koldioxidens jämviktsfördelning
mellan atmosfär, biosfär och hydrosfär (1:4:64), vilken inte lär ändras signifikant genom
förbränningen. Mängden kol i reservoarerna av fossila bränslen är nämligen knappt en tiondel av
den totala mängden kol i luft, hav och vegetation. En ökning av totalhalten koldioxid i luft och hav
med mindre än 10% lär inte ha någon nämnvärd inverkan på jämviktsförhållandena i systemet.
Sådana överväganden låg vid mitten av 1900-talet till grund för den vetenskapliga samfällighetens
bedömning att utsläppen av fossil koldioxid inte kommer att ge upphov till några klimatproblem,
eftersom den helt övervägande delen av utsläppen på sikt kommer att absorberas av oceanerna.
Det var en sansad bedömning som vi gör klokt i att åter ta fasta på. De som oroar sig för utsläppen
av fossil koldioxid kan trösta sig med att utsläppens bestående effekt på luftens koldioxidhalt är
obetydlig.
Bilden kompliceras av att de fossila utsläppen i en övergångsfas kan leda till en ackumulering av
luftburen koldioxid i högre grad än vad jämviktsnivån föreskriver. Jag ska strax återkomma till
denna komplikation, men först kan det vara befogat att påpeka att den nuvarande intensiva användningen
av fossila bränslen inte kan kan fortgå hur länge som helst. För närvarande förbrukar vi sådana
bränslen i en takt av cirka 10 GtC/år. Bibehålls den takten kommer de kända reservoarerna av
fossila bränslen att vara förbrukade om 370 år. Ökar förbrukningstakten lika snabbt som under de
senaste femtio åren (1 GtC per decennium), kommer de fossila bränslena att ta slut om 190 år.
147