här - FALSKT ALARM

I praktiken torde det krävas åtskilligt högre lufthalter av koldioxid för att C3-växterna och av dessa
beroende organismer ska ha någon chans att överleva. Enligt data presenterade av jordbruksverket
sjunker skördeutbytet av skandinaviska brödsädsväxter snabbt mot noll redan när koldioxidhalten
närmar sig 200 ppm (Bild 45). Det är på denna låga svältgränsnivå som koldioxidhalten enligt IPCC
har legat under de istider som dominerat jordens tillstånd de senaste två årmiljonerna.
De stora massutrotningar av liv som inträffat under jordens historia har nästan undantagslöst sammanfallit
med istider. Det finns många hypoteser om vad som orsakat kylan (vulkanutbrott, meteornedslag,
kosmisk strålning, etc.). Men effekten på landlivet kan i samtliga fall mycket väl ha varit
relaterad till att kylan genom ökning av koldioxidens vattenlöslighet sänkt atmosfärens koldioxidhalt
så mycket att en mångfald C3-växter inte längre kunnat leva på sin fotosyntes.
Det kan till och med vara så att svältgränsen för nutidens C3-växter ligger runt 200 ppm koldioxid
av den enkla anledningen att den senaste istiden lett till utrotning av alla växter som krävt högre
koldioxidhalter för att kunna överleva.
Hur som helst är det uppenbart att luftens nuvarande koldioxidhalt ligger skrämmande nära kompensationspunkten
för C3-växter och har gjort så under hela istidsåldern. Halten är så låg att den
även under innevarande interglaciala värmeperiod är suboptimal och begränsar storleken av jordens
biosfär. Varje höjning (åtminstone upp till en fördubbling) av koldioxidhalten ger oss en signifikant
grönare jord med ökad biomassa. Varje sänkning av koldioxidhalten kommer att vara till förfång för
huvudparten av nu levande organismer och leda till en minskning av biosfärens omfattning. Det är
vad man kan utläsa av Bild 45 och en uppsjö likartade data, refererade av NIPCC.
12.5 Vådan av att fossilisera kolföreningar
Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen,
gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Evert Taube
Vid den kambriska explosionen var kvoten mellan luftens halt av koldioxid och syrgas mer än
hundra gånger högre än nu. På den tiden ställde inte den onyttiga fixeringen av syre till något bekymmer
för växternas fotosyntes. Koldioxid fanns i överflöd, och så förblev det troligen ända fram
till för några tiotals miljoner år sedan. Mycket tyder därför på att biosfären har varit långt mera
omfattande än nu under stora delar av den efterkambriska tiden. Många anser att toppvärdena för
jordens samlade biomassa nåddes under den frodiga perioden karbon för runt 300 miljoner år sedan.
Under karbon och den efterföljande perioden perm fossiliserades i varje fall ovanligt mycket växtmaterial.
80% av jordens kända stenkolsreservoarer är från dessa perioder. Sedan dess har fossiliseringen
av kolföreningar fortsatt, sakta men säkert. En femtedel av världens kända oljereservoarer
bildades under perioden krita för runt 100 miljoner år sedan. Då avsattes också stora minerallager
av kalciumkarbonat i form av kalksten och krita från havslevande organismers skal och skelett.
Vartefter fossiliseringen av kolföreningar fortskridit, har luftens och havens koldioxidhalt minskat
och syrgashalten ökat. Den onyttiga fixeringen av syrgas har därmed blir alltmera besvärande för
C3-växterna, och koldioxidhalten har omsider sjunkit till suboptimala nivåer farligt nära kompensationspunkten.
Detta har med stor säkerhet lett till en minskning av den totala mängden biomassa.
Livet har blivit mindre frodigt. Koldioxid har blivit en biologisk bristvara, som det råder stark konkurrens
om.
144