här - FALSKT ALARM

Några månader senare framkom det 151 att IPCC:s uppgift om Himalayaglaciärernas avsmältning
hade hämtats från en kampanjskrift utgiven av den alarmistiska miljöorganisationen Världsnaturfonden
och stödde sig på en artikel publicerad 1999 i det populärvetenskapliga magasinet New
Scientist. Den senare artikeln var baserad på uppgifter lämnade vid en intervju av en indisk forskare
som i efterhand säger att han bara hade framfört en spekulation. Det förelåg inga belägg i form av
observationer, ingen peer-review, inga vetenskapliga publikationer överhuvud taget till stöd för
IPCC:s bedömning.
I januari 2010 erkände den indiske klimatologen Murari Lal (koordinerande huvudförfattare av det
aktuella rapportavsnittet) i en intervju att han varit medveten om att så var fallet, men att han ändå
tagit med uppgiften för att sätta press på politiker och få dem att agera. 152 Ytterligare efterforskning
(fotnot 149–151) har gett vid handen att externa granskare kritiserat uppgiften om Himalayas avsmältning
utan att möta IPCC-ledningens gehör för sina synpunkter. Spekulationerna i New Scientist
hade dessutom vederlagts av glaciologer i vetenskapliga arbeten som genomgått peer-review.
IPCC hade alltså negligerat tillförlitliga uppgifter i den vetenskapliga peer-review litteratur man
skulle utvärdera och i stället baserat sin bedömning på felaktiga uppgifter från icke-vetenskapliga
källor man saknade anledning att utvärdera. Skeptiker fann detta så graverande att man döpte det
nya avslöjandet till Himalayagate (även kallat Glaciergate). IPCC fann omsider för gott att offentligen
ta tillbaka sitt kritiserade påstående om Himalayas glaciärer. Ordföranden Pachauri förklarade
att man gjort ett beklagligt avsteg från direktiven att endast granska tidskriftsarbeten som genomgått
peer-review, men försäkrade eftertryckligt att detta var ett enstaka misstag.
Så förhåller det sig emellertid inte. Januari 2010 rapporterade den kanadensiska journalisten Donna
Laframboise att hon vid snabbsökning i den fjärde IPCC-rapporten funnit alarmistiska bedömningar
som i ytterligare 16 fall grundat sig på kampanjmaterial från Världsnaturfonden. 153 Snöklotet hon
därmed satte i rullning växte sig snabbt stort på internet. Efter några veckor hade man upptäckt ett
femtiotal fall där IPCC stött sina bedömningar på så kallad grå litteratur, dvs. artiklar som inte publicerats
i vetenskapliga tidskrifter och därmed ej heller genomgått peer-review. Många av dessa
var kampanjartiklar från Världsnaturfonden och Greenpeace. Andra kom från källor som studentuppsatser,
tidningsartiklar, pressmeddelanden, en skrift med utrustningsråd för Antarktisbesökare,
samt ett magasin för bergsklättrare. 154
Laframboise organiserade då en genomgång av hela IPCC-rapporten med hjälp av granskare från
tolv länder. Efter fem veckors arbete hade man funnit att inte mindre än 5587 av rapportens totalt
18531 referenser hänförde sig till grå litteratur. 155 IPCC:s misstag att använda sig av grå litteratur
var alltså inte en enstaka händelse utan tämligen systematiskt begånget.
Ett fall är inget fall, men 5587 fall är 5587 fall för mycket. När IPCC ger vetenskaplig status åt
kampanjmaterial från aktivistorganisationer som Världsnaturfonden och Greenpeace strävar man
inte efter att utvärdera kunskapsläget, utan ägnar sig åt miljöpolitisk agitation.
151 http://www.telegraph.co.uk/comment/columnists/christopherbooker/7062667/Pachauri-the-real-story-behind-the-Glaciergate-scandal.html
152 http://www.dailymail.co.uk/news/article-1245636/glacier-scientists-says-knew-data-verified.html
153 http://nofrakkingconsensus.blogspot.se/2010/01/more-dodgy-citations-in-nobel-winning.html
154 http://wattsupwiththat.com/2010/01/30/gate-du-jour
155 http://www.noconsensus.org/ipcc-audit/findings-main-page.php
171