här - FALSKT ALARM

8.5 IPCC:s bedömning av Bernmodellen
Modeller är skrivbordsprodukter. De representerar hypotetiska försök att matematiskt beskriva
verkligheten så som den ter sig enligt gjorda observationer. Modeller som inte förmår ge en tillfredsställande
bild av observationerna utgör hypoteser som falsifierats av verkligheten och därmed
vetenskapligt kan avfärdas som ogiltiga. Observationerna representerar den verklighet vi vill skapa
en vetenskaplig förståelse av. De kan användas för att falsifiera modeller, men modeller kan aldrig
falsifiera observationer.
IPCC bryter flagrant mot denna fundamentala princip inom empirisk forskning. Man förmår inte dra
den vetenskapliga korrekta slutsatsen att Bernmodellen falsifieras av gjorda observationer. I stället
framhåller man den hypotetiska modellen som mönstergill och låter den falsifiera verkligheten i ett
flertal avseenden:
• Modellens avklingningsfunktion tas till grund för IPCC:s beskrivning av hur lång tid
det tar för koldioxidutsläpp att avlägsnas från atmosfären, trots att funktionen ger en
totalt missvisande bild av den avklingning som observerats experimentellt.
• IPCC godtar avklingningsfunktionens föreskrivna slutvärde 0,22, trots att detta svarar
mot en jämviktskonstant som drastiskt avviker från den som anges av IPCC:s egna
empiriska kolcykeldata.
• Slutvärdet 0,22 innebär att 22% av ett engångsutsläpp av koldioxid förutsägs aldrig
komma att avlägsnas ur luften. Detta accepteras, trots att bombprovskurvan visar att
slutvärdet med säkerhet är lägre än 0,05 (5%).
• Koldioxidutsläppens avlägsnande från atmosfären påstås vara utpräglat trefasig, trots
att bombprovskurvan visar att de observerade 95 procenten av relaxationsprocessen bäst
beskrivs som enfasig och inte uppvisar någon statistiskt signifikant flerfasighet.
• Den hypotetiska avklingningsfunktionens trefasighet får IPCC att förkasta en uppsjö av
experimentella skattningar av koldioxidens uppehållstid. Bombprovskurvan visar att
experimentalister gett en helt adekvat beskrivning av koldioxidutsläpps avklingning i
form av uppehållstider som kan utvärderas på konventionellt sätt som relaxationstiden
för en enfasig exponentiell avklingning.
Skälet till att alarmister och IPCC framhåller Bernmodellen som mönstergill tycks tämligen uppenbart.
Modellen överskattar gravt hur länge koldioxidutsläpp stannar kvar i atmosfären och får därmed
utsläppen att framstå som ett större förment hot än de är. Överskattningen görs genom valen av
parametervärden precis så stor som behövs för att antropogena koldioxidutsläpp ska kunna framställas
som skälet till att luftens koldioxidnivåer ökat enligt Mauna Loa-kurvan. Bernmodellens graf
i Bild 34 visar med andra ord hur verkligheten borde se ut för att stämma överens med alarmisternas
synsätt. Bombprovskurvan visar hur fjärran denna alarmistiska bild är från verkligheten.
Som kinetiker får jag intrycket att IPCC saknat vilja eller förmåga att se verkligheten som den är.
Man har gripit efter obefintliga halmstrån för att slippa överge en ohållbar del av det alarmistiska
budskapet. Vilka dessa halmstrån är kommer att framgå av nästa avsnitt, där jag ska granska hur
IPCC motiverat sin vägran att fästa avseende vid bombprovskurvan och andra experimentella
bestämningar av koldioxidens atmosfäriska uppehållstid.
90