här - FALSKT ALARM

Ur biologisk aspekt är det uppenbart att istidsåldern varit till förfång för livet på jorden och minskat
dess utbredning och omfattning. Isbjörnar finns inte i Arktis för att de älskar polarkylan, utan för att
de är en av de få arter som lyckats leva med den. Samma sak gäller för pingvinerna i Antarktis.
Polarområdena är fattiga på liv, och artfattigdomen på grund av kylan sträcker sig långt utanför
polcirklarna. Norra halvklotets karga tundror med permafrost når på sina ställen söder om skånska
breddgrader. Vintertid lamslås stora delar av jordens djur- och växtliv även i de tempererade
klimatzonerna.
Denna naturens kamp mot kylan bevittnar vi årligen, trots att vi nu befinner oss i en interglacial
värmeperiod. Långt värre har det varit under de regelbundet återkommande långvariga istiderna.
Människan höll på att utrotas som art under den senaste istiden, vid vars slut antalet individer enligt
genetiker sjunkit till några få tusen överlevare. Neanderthalmänniskan överlevde inte istiden. Även
nästa istid lär krympa såväl utbredningen som omfattningen och artrikedomen av livet på jorden.
Den kommer att bli en katastrof för såväl natur som mänsklig kultur av skäl som är så uppenbara
att jag inte behöver orda om dem.
I stället frågar jag mig hur jorden har hamnat i denna förödande kalla istidsålder. Vad har orsakat
den långsiktiga trenden mot allt lägre globala temperaturer? Kan vi göra något för att undvika
uppkomsten av en ny istid, eller för att åtminstone mildra effekterna av den?
12.7 Kan vi undkomma en ny istid?
Jorden var mycket varmare för hundratals miljoner år sedan när atmosfärens koldioxidhalt var
mycket högre än nu, säger IPCC och tar det som belägg för att koldioxiden har en signifikant växthuseffekt.
Man anser med andra ord att det är minskningen av luftens koldioxidhalt som har fört in
jorden i istidsåldern. Mycket talar för att det kan förhålla sig så. Det går i varje fall inte att skylla
den långsiktiga trenden mot lägre temperaturer på en minskad solaktivitet. Astronomer har lagt fram
övertygande belägg för att solens aktivitet långsiktigt ökar i en takt av cirka 10% per årmiljard.
Låt oss därför anta att IPCC har bedömt situationen korrekt. Då kan man konstatera att fossiliseringen
av kolföreningar är den egentliga orsaken till att koldioxidhalterna långsiktigt minskat så att
jorden har hamnat i en istidsålder. Vill vi bryta den långsiktiga trenden mot allt lägre temperaturer
bör vi återföra fossilt kol till atmosfären i form av koldioxid, till exempel genom förbränning av
fossila bränslen. Men kan det rädda oss från att drabbas av en ny istid?
Knappast! De kända reservoarerna av fossila bränslen utgör enligt IPCC 3700 GtC. Förbränner vi
dessa reservoarer av kol, olja och gas kommer atmosfären att tillföras koldioxid svarande mot 1 750
ppm. Därav kommer på sikt 98,5% att tas upp i hydrosfären och biosfären, varför det bestående bidraget
till ökning av atmosfärens koldioxidhalt inte blir större än 26 ppm. Det är ungefär lika mycket
som halten har ökat de senaste femton åren. Motsvarande uppvärmningsbidrag lär inte kunna
frälsa oss från någon ny istid, inte ens enligt alarmisternas sätt att beräkna växthuseffekter.
Vill vi bestående återställa luftens koldioxidhalt till de nivåer (500–1000 ppm) som tycks ha förelegat
för några miljoner år sedan, måste vi i själva verket frigöra vid pass tjugo gånger så mycket
fossil koldioxid som förbränningen av de kända reservoarerna av fossila bränslen kan ge. Hur det
skulle kunna gå till får framtida generationer fundera på. Att ge sig på jordens väldiga lager av kalksten
och krita och bränna dem till cement för att frisätta den fossiliserade koldioxiden hjälper föga.
Cement används till betong och murbruk, vilka karboniseras när de stelnat och efter något hundratal
år åter tagit upp den koldioxid som frisattes vid cementtillverkningen.
146