här - FALSKT ALARM

av växthuseffekten sin egen frisättning genom termisk avgasning av hydrosfären. Låt mig illustrera
konsekvenserna av denna återkoppling genom att än en gång ta det sena 1900-talets globala uppvärmning
som exempel.
Under perioden 1975–2000 ökade luftens koldioxidhalt med 40 ppm, varvid jordens yttemperatur
steg med 0,5 ˚C. Uppvärmningen orsakades huvudsakligen av koldioxidens växthuseffekt, säger
alarmisterna. Det kan vi ställa samman med min skattning (Avsnitt 9.10) att termisk avgasning frisätter
80 ppm koldioxid per grads temperaturökning, dvs. 40 ppm när temperaturen stiger 0,5 ˚C.
Om koldioxidens växthuseffekt vore så stark som alarmisterna antar, skulle alltså en ökning av luftens
koldioxidhalt med 40 ppm värma jordytan 0,5 ˚C. Därigenom skulle termisk avgasning enligt
min skattning öka luftens koldioxidhalt med ytterligare 40 ppm, vilket skulle addera ytterligare
nästan 0,5 ˚C till uppvärmningen och frisätta ytterligare nästan 40 ppm uppvärmande koldioxid och
så vidare tills värmebidragen omsider blir försumbart små. Förutsättningen att växthuseffekten ger
en uppvärmning på 0,5 ˚C leder till självmotsägelsen att uppvärmningen blir långt högre. Självmotsägelsen
har i och för sig ingenting att göra med det skattade värdet 80 ppm per grad, utan uppträder
i alla modeller som inte tar hänsyn till att luftens koldioxidhalt är temperaturberoende.
Klimatmodellerare bortser från denna komplikation och förutsätter att luftens koldioxidhalt är temperaturoberoende.
Det är en orealistisk förutsättning (Kapitel 9), likvärdig med att betrakta termisk
avgasning och de temperaturberoende fluktuationerna av Mauna Loa-kurvan som obefintliga fenomen.
Vill man arbeta med realistiska klimatmodeller, måste man ta hänsyn till temperaturens inverkan
på luftens koldioxidhalt. Det kräver stora omarbetningar av datorprogrammen och en helt ny
beräkningsstrategi för kalkylerna av växthuseffekter och framtida temperaturer. Komplikationen att
beräkningen av framtida temperaturer kräver kännedom om de framtida temperaturerna är möjligen
hanterbar, men den kan inte negligeras.
Att de IPCC-stödda klimatmodellerna ignorerar temperatureffekter på luftens koldioxidhalt är
ytterligare en fullt tillräcklig enskild anledning att misstro modellernas prognoser rörande den framtida
globala temperaturutvecklingen.
Ur vetenskaplig aspekt avgörs en modells användbarhet som prognosinstrument ytterst av dess förmåga
att leda till korrekta förutsägelser. Nästa kapitel behandlar vad som framkommit beträffande
hittills konstruerade klimatmodellers prognosförmåga.
127