här - FALSKT ALARM

Enligt IPCC:s kolcykeldata ska endast 1,5 % av ett koldioxidutsläpp finnas kvar i luften vid jämvikt.
Bernmodellen föreskriver att den kvarvarande jämviktsmängden är 22%, dvs. cirka 15 gånger
högre. Eftersom hydrosfären är den helt dominerande sänkan för atmosfäriska koldioxidutsläpp, kan
den överdrivna reversibiliteten även beskrivas som att Bernmodellen gör luftburen koldioxid nästan
15 gånger mindre vattenlöslig än vad den befunnits vara.
Hade naturens upptag av atmosfäriska koldioxidutsläpp varit helt irreversibelt, så föreskriver
massverkans lag att upptagshastigheten helt skulle ha bestäms av atmosfärens koldioxidhalt. Vad
som händer med koldioxiden efter det att den till exempel tagits upp i haven skulle inte kunna ha
någon som helst effekt på avklingningskurvan för koldioxidens försvinnande ur atmosfären. Sådana
effekter kan man endast få när upptagsprocessen är reversibel, varvid graden av reversibilitet
bestämmer hur stark effekten kommer att bli.
För en praktiskt taget irreversibel process, som havens upptag av atmosfärisk koldioxid, kommer
effekten att vara praktiskt taget obefintlig. Den kommer inte att kunna ge något nämnvärt utslag i
kinetiken för ämnets försvinnande ur luften, vilken fortfarande till helt övervägande del kommer att
styras av luftens koldioxidhalt. Långsam koldioxidspridning inom haven kan inte förväntas påverka
den atmosfäriska avklingningsfarten för mer än de sista få procenten av ett utsläpp av koldioxid.
Det förklarar varför den hittills observerade delen av bombprovskurvan inte uppvisar några påvisbara
inslag av långsamma relaxationer med tidskonstanter i storleksordningen hundra år. Sådana
långsamma relaxationer kan endast förväntas styra kinetiken i den slutdel av bombprovskurvan som
vi ännu inte har kunnat observera. De lär aldrig kunna påvisas, eftersom vi enligt föregående avsnitt
inte längre kan avgöra vad som är bombprovskurva och vad som är bakgrundseffekter.
Bernmodellen gör genom sitt orealistiska jämviktsläge naturens upptag av koldioxid långt reversiblare
än det är. Det är förklaringen till att långsamma processer i havet enligt modellen får ett signifikant
inflytande över koldioxidens relaxation i atmosfären. Men det innebär också att modellen
beskriver ett helt annat reaktionssystem än det som modellens upphovsmän tror sig ha modellerat.
Bernmodellen beskriver en fiktiv värld där hydrosfären består av en vätska som löser koldioxid cirka
femton gånger sämre och femton gånger långsammare än vad vatten gör. Modellen är obrukbar
för beskrivning av den verkliga världen där hydrosfären består av vatten.
8.8 Klimatmodellernas koldioxidhalter
Klimatmodellerare försöker med hjälp av superdatorer räkna ut hur jordens framtida klimat kommer
att påverkas av våra utsläpp av fossil koldioxid. Då måste man först och främst bestämma sig för
hur stora de framtida utsläppen kan förväntas bli. När det är gjort, kan man på basis av en avklingningsfunktion
beräkna hur stor del av utsläppen som kommer att finnas kvar i luften vid ett godtyckligt
senare tillfälle. På så sätt får man fram skattningar av atmosfärens framtida koldioxidhalter.
Sådana ingångsdata till själva klimatmodellen beräknas med hjälp av Bernmodellen eller någon
principiellt likartad kolcykelmodell som anpassats till Mauna Loa-värdena.
IPCC diskuterar ett flertal tänkbara scenarier för den framtida takten av våra utsläpp av fossil koldioxid.
Jag tänker nöja mig med att beakta ett enda enkelt fall. Säg att den nuvarande utsläppstakten
(cirka 10 GtC/år) bibehålls under resten av århundradet, så att vi totalt släpper ut 900 GtC från år
2010 till år 2100. Då föreskriver Bernmodellen genom sin avklingningsfunktion att mängden luftburen
koldioxid kommer att ha ökat med cirka 440 GtC när vi nått fram till år 2100. Använder man
93