här - FALSKT ALARM

8.6 Hur har IPCC resonerat?
Fysikerna Hans Oeschger och Ulrich Siegenthaler vid Berns universitet bedrev under 1900-talets
senare hälft världsledande kolcykelforskning och svarade bland annat för de tidigaste analyserna av
antarktiska iskärnor. Oeschger var den förste som påvisade att det kan ta hundratals år för koldioxid
att tränga ner från havsytan till havens djup. Siegenthaler utarbetade tillsammans med sin kollega
och efterträdare Fortunat Joos den oceanografiska transportmodell som omsider utvecklades till
Bernmodellen. Därför är det föga förvånande att Oeschger och Siegenthaler återfinns som huvudförfattare
till kapitlet om kolcykeln i den första IPCC-rapporten. I efterföljande rapporter för Joos
Bern-skolans talan som IPCC-författare.
I IPCC:s första rapport definieras koldioxidens uppehållstid (kallad turnover time) på konventionellt
sätt och bedöms vara 4 år. Samtidigt påpekar man att uppehållstiden inte ska förväxlas med den
relaxationstid (kallad adjustment time) som styr jämviktsinställningen efter utsläpp av antropogen
koldioxid. Den senare anges som 50–200 år med hänvisning till Bernmodellen.
Sant är att många av uppehållstiderna i Appendix har bestämts från reaktionsflöden enligt Ekv. 1 i
Avsnitt 7.5 och därför teoretiskt sett representerar en "turnover time" snarare än en relaxationstid.
Men några av resultaten i Appendix har erhållits från bombprovskurvor och representerar direkta
bestämningar av relaxationstiden. För koldioxidens vidkommande har alltså såväl dess "turnover
time" som dess "adjustment time" skattats experimentellt. Skattningarna av dessa två "tider" har
befunnits vara av samma storleksordning, vilket är vad man teoretiskt skulle förvänta sig för en
process med de av IPCC angivna jämviktslägena (Avsnitt 7.6). Skattningarna har undantagslöst
legat inom intervallet 2–14 år. IPCC:s modellbaserade påstående att koldioxidens effektiva relaxationstid
är 50–200 år strider därför mot de experimentella observationer som gjorts.
Bombprovskurvan i Fig. 34 visar så gott som hela relaxationsförloppet och dokumenterar att det är
avsevärt snabbare än vad IPCC hävdar. Detta har påpekats av många forskare, bland annat av elektrofysikern
Chauncey Starr i ett arbete 64 som IPCC tog upp för bedömning i sin andra rapport. Starr
lade fram teoretiska belägg för att en relaxationstid i storleksordningen 100 år är oförenlig med
styrkan av Mauna Loa-kurvans årstidsbundna fluktuationer och drog slutsatsen att Bernmodellen
framställer naturens upptag av antropogena koldioxidutsläpp som överdrivet långsamt.
Vid bedömningen av Starrs arbete tar IPCC till ett nytt argument för att misstänkliggöra och kunna
bortse från bombprovskurvan. Man tar fasta på att bombprovskurvan i sin ursprungliga form hänför
sig till C14/C12-kvoten och hävdar att överskott i denna kvot avlägsnas mycket snabbare ur luften
än ett överskott av mängden C14. Man tänker sig alltså att avklingningsförloppet i Bild 33 skulle
framstå som så långsamt som Bernmodellen visar om det hade hänfört sig till mängden C14.
Det är en befängd tanke. Kvoten C14/C12 är direkt proportionell mot mängden C14 så länge mängden
C12 håller sig konstant. Ändras mängden C12 på ett känt sätt under mätperioden, kan man
enkelt korrigera mätvärdena för detta så att proportionaliteten mot mängden C14 bibehålls. Sådana
korrektioner av resultaten i Bild 33 har införts i Bild 34 och visar att skillnaden i avklingningsförloppen
för C14/C12-kvoten och mängden C14 är så liten att den knappast kan uppfattas av ögat.
Största korrektionerna får man för de senaste observationerna runt år 2005, där observerade överskott
på cirka 4% för kvotvärdena svarar mot ett överskott på cirka 5% för mängden C14. Så små
korrektioner av de individuella mätpunkterna är deskriptivt betydelselösa. Avklingningsförloppen i
Bild 33 och 34 beskrivs båda bäst som enfasiskt exponentiella med relaxationstiden 14 år.
64 C. Starr, 1993, Energy 18:1297
91