här - FALSKT ALARM

9.15 Sammanfattning av kolcykelkontroversen
Vetenskapliga kontroverser har ofta sin grund i oenighet om vilka mätvärden som är tillförlitliga.
Därför har jag vid min behandling av kolcykelkontroversen i görligaste mån försökt hålla mig till
samma mätvärden som alarmisterna. Mina analyser har utgått från av IPCC stödda skattningar av
mängden antropogena utsläpp, ökningen av luftens koldioxidhalt, samt oceanernas nettoupptag av
koldioxid. Inte för att jag är övertygad om att alla dessa skattningar är korrekta, utan för att visa att
de kan tolkas på annat sätt än vad IPCC gjort.
IPCC baserar sin tolkning på det alarmistiska postulatet att ökningen av luftens koldioxidhalt åstadkommits
av oss människor. Man stöder sig inte på något annat än detta postulat och en matematisk
modell som på basis av samma postulat föreskriver att koldioxiden har en mer än 10 gånger längre
atmosfärisk uppehållstid, och mer än 15 gånger lägre vattenlöslighet, än vad ett halvt sekels experimentella
mätningar visat. På så sätt kommer man fram till ett budgetförslag som bara förmår förklara
vart två tredjedelar av de antropogena utsläppen tagit vägen.
Det är inte något imponerande förslag. Den felande sänkans andel i IPCC:s koldioxidbudget är
större än hela hydrosfärens angivna upptag av koldioxid. Kolcykelmodellen man lanserar och stöder
sig på är reaktionskinetiskt undermålig och falsifieras av gjorda observationer. Utvärderingen av det
aktuella kunskapsläget rörande naturens upptag av atmosfärisk koldioxid är skrämmande svag. Vid
en vetenskaplig bedömning kan man inte strunta så flagrant i experimentellt säkerställda data som
IPCC gör i sina försök att rädda en dödsdömd alarmistisk hypotes.
Det är förvisso så att vi släpper ut stora mängder antropogen koldioxid, ungefär dubbelt så mycket
som den mängd atmosfärens koldioxidhalt kontinuerligt ökat med de senaste femtio åren. Det ligger
onekligen nära till hands att tolka detta som att vid pass hälften av utsläppen stannat kvar i luften.
Men vi vet också att 1900-talet präglats av global uppvärmning. För naturvetenskapare borde det
därför ligga lika nära till hands att misstänka att de ökande koldioxidhalterna även återspeglar termisk
avgasning.
Åtskilliga skeptiker har tagit fasta på detta och hävdat att de stigande lufthalterna av koldioxid
orsakats av, i stället för att ge upphov till, den globala uppvärmningen. Andra har nöjt sig med att
konstatera att de stigande havstemperaturerna under senare delen av 1900-talet måste ha gett ett
substatiellt bidrag till Mauna Loa-kurvan. 80
När det finns två säkerställt möjliga källor till de stigande koldioxidhalterna är det enda vetenskapligt
rationella att söka uppskatta bidragen från vardera källan. Det är den linje jag har följt, när jag
genom beräkningarna i Kapitel 7 kom fram till att antropogena utsläpp endast svarar för cirka 30%
av 1900-talets ökning av luftens koldioxid. I detta kapitel har jag redovisat varför jag tror att termisk
avgasning av hydrosfären svarar för resterande 70% av de förhöjda koldioxidnivåerna.
Framtida studier kommer troligen att leda till kvantitativa justeringar av budgetförslaget i Tabell 5,
vilket bland annat baserar sig på IPCC:s osäkra skattningar av ändringarna av luftens koldioxidhalt
under industriell tid. Det är också möjligt att förslaget kommer att visa sig kvalitativt ohållbart.
Jag har redogjort för min bedömning av kunskapsläget, men framtiden avgör i vilken mån den är
korrekt. Ur vetenskaplig aspekt är budgetförslaget bara en hypotes vars trovärdighet står och faller
med giltigheten av de förutsägelser den leder till.
80 O. Humlum et al., 2013, Global and Planetary Change 100:51
114