här - FALSKT ALARM

9.7 Botaniker knäcker bandyklubban
Växter tar upp koldioxid från luften genom klyvöppningar i bladen. Många klyvöppningar gör det
lättare för växten att förse sig med koldioxid för fotosyntesen, men ökar samtidigt risken för uttorkning.
Växter bildar därför inte fler klyvöppningar än vad som behövs, och vad som behövs avgörs
främst av luftens koldioxidhalt. Antalet klyvöppningar i ett växtblad ger därför information om hur
mycket koldioxid det finns i luften. Genom att räkna antalet klyvöppningar i fossila växtblad kan
man skatta hur stor koldioxidhalten var när växten levde.
Denna metod för bestämning av historiska koldioxidnivåer har utarbetats av botaniker och tycks
vara tillförlitlig. Vad modern tid beträffar, har den gett resultat som överensstämmer med Mauna
Loa-värdena. Under 2000-talet har ett flertal botaniska forskningsgrupper använt metoden för att
kartlägga hur luftens halt av koldioxid varierat sedan istiden upphörde. Bild 37 visar vad man på så
sätt fått fram beträffande de senaste 1 200 åren. Den övre kurvan anger variationen av koldioxidhalten.
Den undre kurvan visar temperaturutvecklingen på norra halvklotet under samma tidsperiod;
kurvan togs med av författarna eftersom det undersökta materialet insamlats i Nordamerika.
De intressantaste rönen av klyvöppningsstudier på olika platser under holocen tid kan sammanfattas
som följer:
103
• De skattade koldioxidhalterna är högre än vad man funnit från iskärneanalyserna.
Medelvärden på tusenårsnivå har genomgående legat på 300–320 ppm
• Fluktuationerna runt medelvärdena är långt större än vad iskärnemätningarna antytt.
På hundraårsnivå har koldioxidnivåerna genomgående varierat med 20–60 ppm och
ibland ändrats med uppåt 100 ppm.
• Koldioxidhalternas variation tycks återspegla variationer av temperaturen.
Starkast tycks koldioxidhalten samvariera med oceanernas ytvattentemperatur.
Bild 37. Variationer av luftens koldioxidhalt enligt klyvöppningsdata
(Källa: L. Kouwenberg et al., 2005, Geology 33:1, 33)