här - FALSKT ALARM

Mot den bakgrunden kan man glädjas åt att den första rapporten från IPCC var återhållsam. Den
redogjorde någorlunda balanserat för aktuella klimatologiska problem och de alarmistiska hotbilder
som framkommit. Slutsatser framfördes vanligen i allmänna ordalag som både alarmister och skeptiker
kunde ställa upp på. Sålunda konstaterade man till exempel att våra utsläpp av växthusgaser
kan bidra till en uppvärmning av jorden, utan att ta ställning i den egentliga kontroversen vilken
gäller hur stort bidraget är. Dessa intetsägande ordalag vittnar om att alarmisternas budskap redan
från början av många betraktades som kontroversiellt och otillräckligt underbyggt. Rapporten mynnade
ut i en uppräkning av ett antal punkter där osäkerheten var speciellt stor och ytterligare studier
krävdes.
IPCC:s andra rapport var också återhållsam, åtminstone i den version som panelens vetenskapliga
experter och granskare beretts möjlighet att uttala sig om. Men när slutversionen lades fram hade
IPCC:s ledning via en huvudförfattare strukit en central expertgrupps slutsatser att någon mänsklig
påverkan på klimatet inte kunde fastställas. I stället infogade man en mening som angav att vetenskapliga
data nu tydde på "en märkbar mänsklig påverkan på jordens klimat" (detaljer och referenser
ges i Avsnitt 15.2). Den vetenskapliga utvärderingen förkastades och ersattes med ett politiskt
betydelsefullt uttalande förenligt med IPCC-ledningens alarmistiska åsikter.
Genom den kuppen förvandlades IPCC till ett politiskt organ för alarmisterna. Några ledande skeptiker
sade upp bekantskapen med IPCC, andra anser sig ha blivit utrensade genom att inte längre
ombes deltaga i panelens arbete. IPCC:s tredje och fjärde rapporter präglas helt av alarmisternas
synsätt, medan skeptikers invändningar tämligen kortfattat avfärdas eller helt negligeras.
Likväl har IPCC:s rapporter visat sig vara mycket effektiva som politiska instrument. IPCC:s slutsatser
har av politiker och massmedia kommit att betraktas som vetenskapliga sanningar och har
legat till grund för den internationella överenskommelse om begränsningar av utsläppen av växthusgaser
som går under namnet Kyoto-protokollet. Det antogs 1997 och trädde i kraft 2005.
IPCC:s alarmistiska utvärderingar har omsider fått skeptiska forskare att protestera i organiserad
form. År 2007 bildades en Nongovernmental International Panel on Climate Change (NIPCC)
där regeringsrepresentanter inte har någon talan. Två år senare publicerades deras första rapport
på cirka 900 sidor, vilken sammanställts av 37 seniora forskare från ett flertal länder. 5
Men låt oss gå tillbaka till år 1992. Då inträffade nämligen något ruskigt som bäddade för 1995 års
politiska IPCC-kupp.
2.12 Rio-deklarationens försiktighetsprincip
Alarmisterna inom IPCC:s ledning var uppenbarligen missnöjda med de vaga formuleringarna i
panelens första rapport. Inför FN:s miljökonferens i Rio 1992 presenterade IPCC en supplementär
rapport med starkare betoning av alarmerande aspekter. Belöningen kom i form av den så kallade
Rio-deklarationens paragraf 15, vilken lyder som följer:
22
I syfte att skydda miljön ska försiktighetsprincipen tillämpas så långt möjligt och med hänsyn
tagen till staternas möjlighet härtill. Om det föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig
skada, får inte avsaknaden av vetenskaplig bevisning användas som ursäkt för att skjuta upp
kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring.
5 http://www.nipccreport.org/ (menyruta: Reports)