här - FALSKT ALARM

Radiologen och glaciologen Zbigniew Jaworowski har i ett flertal publikationer efter 1990 uttryckt
en helt annan syn. 69 Han har som forskare arbetat med att spåra det radioaktiva nedfallet efter kärnvapenproverna,
vilket lättast låter sig göras i glaciärisar jorden runt. På basis av sina rön underkänner
han i stort sett allt som kommit fram genom iskärneanalyser.
Is är inte alls speciellt tät, säger Jaworowski bland annat. 70 Den kan innehålla små sprickor, stora
sprickor, bubblor av vatten, och hela sjöar av vatten. Vidare är det stora problem med åldersbestämningen
av isen. På Grönland nödlandade två bombflygplan under Andra Världskriget. De borde ligga
på 12 meters djup spådde glaciologer efter åldersbestämning av isen, men flygplanen återfanns
på 85 meters djup. Bristen på överensstämmelse mellan mätvärden från olika iskärnor framhåller
Jaworowski som en direkt indikation på att värdena är otillförlitliga.
Vad säger då IPCC om Jaworowskis kritik? Ingenting, utan hans arbeten ignoreras helt. Och på
alarmistiska hemsidor kan man läsa att Jaworowski är ännu en i raden av stolliga skeptiker vars
synpunkter man kan bortse från.
Tänk om så väl vore! Då skulle det finnas en förträfflig lösning på problemet med kärnkraftsavfall.
Det är bara att borra djupa hål i Antarktis istäcke, stoppa ner avfallet och spola över vatten som tämligen
omgående fryser till is. Sedan ligger avfallet väl förseglat inne i isen och är harmlöst när det
efter 400 000 år har nått ner till islagrets botten. Presenterar man problemet med isens täthet på det
viset kommer nog många som anammat det alarmistiska budskapet att fästa betydligt större vikt vid
Jaworowskis synpunkter.
Själv kommer jag i alla fall att ta upp ytterligare delar av hans kritik. Men först ska jag skjuta in ett
litet avsnitt om hur lätt det är att lura sig själv som forskare.
9.4 Förväntningar som felkälla
Under min vetenskapliga verksamhet som forskare, forskarhandledare, granskningsexpert och tidskriftsredaktör
har jag ideligen haft anledning att fundera över mätfel av skilda slag. Omsider har
jag kommit fram till att den lömskaste felkällan är vi forskare själva. Vi låter ofta våra förväntningar
styra vilka resultat vi får. Inte så att vi medvetet förvanskar våra observationer. Nej, det lömska är
att vi tycker oss göra rätt och ändå kan hamna helt fel.
Säg att jag tankemässigt har kommit fram till en möjlig lösning på ett väsentligt olöst problem. Jag
kan testa min idé med ett fiffigt experiment. Om jag får vissa experimentella mätpunkter att falla
längs en rät linje, så ger det ett avgörande stöd för min idé och jag vinner ära och berömmelse.
Därför genomför jag experimentet. Tre av mätpunkterna faller tämligen väl längs en rät linje, men
inte den fjärde. Tre punkter på linjen, då är jag nog på rätt väg. Men varför gick det åt skogen med
den fjärde mätningen?
Jo, vid den använde jag en större pipett när jag portionerade upp reaktionslösningarna. Det var
dumt gjort, eftersom jag vet hur stor skillnad det kan vara på mätnoggrannheten för olika pipetter.
Så jag gör om experimentet och ser till att genomgående använda en och samma pipett. Ändå faller
den fjärde mätpunkten utanför linjen.
69 Z. Jaworowski, 2009, 21st Century Science & Technology, Spring 2009 p.10
70 Z. Jaworowski, 1997, 21st Century Science & Technology, Spring 1997 p.42
99