här - FALSKT ALARM

återkoppling förmedlad av temperaturens effekt på mängden avkylande moln. Korrelationen förblir
dock tvetydig så länge man inte har kunnat fastställa orsakssambanden. Är det värmen som får
moln att försvinna (positiv återkoppling), eller är det frånvaron av moln som gör att det blir varmt?
Under år 2012 har astrofysiker, 93 geografer 94 och miljöforskare 95 presenterat data som stöder det
senare alternativet, dvs. som visar att återkopplingen i själva verket är negativ.
Snö och is ökar jordens reflektionsförmåga och sänker därigenom den strålningsbalanserande temperaturen.
Isbildning brukar därför anföras som ett tydligt exempel på att sjunkande temperaturer
kan förstärkas genom positiv återkoppling. I själva verket betäms energetiken för isbildning av ett
stort antal faktorer, där den mest omedelbara ger ett typiskt exempel på stark negativ återkoppling
enligt Le Chateliers princip.
När vatten fryser till is frigörs nämligen osedvanligt mycket värme, närmre bestämt så mycket att
den skulle kunna värma samma mängd vatten från 0 till 80 ˚C. Vinterns temperatursänkning motverkas
därför mycket kraftigt av den värme som frigörs genom isbildning. Vårvärmens ankomst till
nordliga nejder motverkas analogt av att avsmältningen av is- och snötäcken förbrukar enorma
mängder värmeenergi. Det är först när avsmältningen med dess negativ återkoppling avslutats som
den ökade solinstrålningen kan nyttjas fullt ut för att värma mark, vatten och luft. Det är svårt att
hitta tydliga exempel på positiv återkoppling i naturen.
Alarmisternas hypotes att växthuseffekten kraftigt förstärks genom positiv återkoppling strider mot
Le Chateliers princip, vilken återspeglar grundläggande termodynamiska samband. Det är skäl nog
att betrakta hypotesen med skepsis. I nästa avsnitt ska jag kort beröra vad som framkommit vid försök
att testa hypotesens giltighet på empirisk väg.
10.8 Empiriska studier av klimatkänsligheten
Vid diskussioner av växthuseffektens styrka använder klimatologer begreppet klimatkänslighet för
att beteckna den temperaturökning som åstadkoms av en fördubbling av luftens koldioxidhalt. I
modelleringssammanhang ges klimatkänsligheten av Hansens värde för den direkta växthuseffektens
styrka (≈ 1 ˚C), multiplicerad med de förstärkningsfaktorer som byggts in i modellerna med
hänvisning till påstådda positiva återkopplingar.
Under det senaste decenniet har flera forskare försökt skatta klimatkänslighetens storlek på basis av
meteorologiska observationer rörande koldioxidhalter, temperaturer, avdunstning, molnbildning,
luftföroreningar, med mera. Lord Monckton har sammanfattat resultat av sådana studier i en färsk
rapport, där han även redovisar egna analyser. 96 Han påpekar att klimatkänsligheten befunnits vara
större än 1 ˚C i fyra av studierna, men ungefär 1 ˚C i åtta studier. Det senare värdet är också vad han
själv upprepade gånger kommer fram till i sina analyser. Därför drar han slutsatsen att den direka
växthuseffekten troligen varken förstärks eller försvagas av några återkopplingar, utan är av den
styrka man skulle förvänta sig enligt Hansens teoretiska beräkningar.
93 B. A. Laken & E. Pallé, 2012, Journal of Geophysical Research 111:D13103
94 H. Cho et al., 2012, Geophysical Research Letters 39:L18802
95 Q. Tang & G. Lang, 2012, Environmental Research Letters 7:014004
96 C. Monckton of Brenchley, Empirical Determination of Climate Sensitivity,
Science and Public Policy Institute 28 Sept 2011
125