här - FALSKT ALARM

Eldning med torv då? Torv består av växtrester som genom bristande tillgång på syrgas undgått att
brytas ner i hundratals eller tusentals år. Torvbildning ger en obalans i kol/syrecykeln och tär på atmosfärens
redan suboptimala förråd av koldioxid. Att elda med torv återställer balansen och borde
därför vara miljömässigt eftersträvansvärt. Så tycks även de flesta inom miljörörelsen numera se
det. Torv räknades länge som ett fossilt bränsle, men omklassificerades för några år sedan till ett
"långsamt förnyelsebart" biobränsle.
Den svenska torven har bildats under den nuvarande interglacialen, men det finns torv som är betydligt
äldre än så. När torv blir riktigt gammal övergår den till brunkol och så småningom till stenkol.
Även brunkol och stenkol borde därför logiskt sett klassificeras som långsamt förnyelsebara
biobränslen. Resonemanget kan utsträckas till fossila bränslen i allmänhet. De har alla bildats i
biosfären genom obalans i kol/syrecykeln, och balansen kan återställas genom att förbränna dem.
De är alla långsamt förnyelsebara. Skillnaden ligger bara i hur snabbt de kan förnyas.
Men varför skulle vi vilja förnya reservoarerna av fossila bränslen? Vad ligger det för hållbart eller
eftersträvansvärt i att låta enorma mängder av den för naturen livsviktiga bristvaran koldioxid ligga
uppbundna i form av fossila kolföreningar? Borde det inte vara viktigare att förnya jordens omsättningsbara
koldioxidreservoarer genom att återställa balansen i kol/syrecykeln?
Som jag ser det utgör de fossila bränslena en icke önskvärd avfallsprodukt som växterna skräpat ner
vår planet med på bekostnad av de livsviktiga omsättningsbara reservoarerna av koldioxid. Situationen
är för mig analog med att spillningen efter fåglar har byggt upp väldiga lager av guano på
olika ställen i världen. Jag ser inget som helst ohållbart i att vi städar upp efter fåglarna genom att
nyttja guanon som gödsel och därmed återföra den till de naturliga kretsloppen. Analogt bör vi i
görligaste mån städa upp efter växterna genom att förbränna så mycket fossila bränslen som möjligt
så att koldioxiden återförs till kol/syrekretsloppet. Det går an att temporärt samla dynga i gödselstackar,
men hanteringen blir inte hållbar förrän vi sprider ut dyngan på åkrarna.
Tillståndet på jorden har de senaste 300 miljonerna år långsiktigt präglats av sjunkande yttemperaturer
och sjunkande lufthalter av koldioxid. Nu har såväl temperaturer som koldioxidhalter blivit så
låga att livet på jorden farit illa av det. Låt vara att vi just nu befinner oss i en interglacial värmeperiod,
men kallare tider är med stor säkerhet i antågande och ökad kyla medför sänkta atmosfäriska
koldioxidhalter och en minskad biomassa. En ny istid kan med rätta beskrivas som en katastrof.
Men det verkar perspektivlöst att betrakta 1900-talets globala uppvärmning av jorden med 0,7 ˚C
som ett hot mot natur och kultur.
Om nu uppvärmningen ens varit 0,7 ˚C. Det senaste decenniet har det framförts stark kritik av
alarmisternas sätt att beräkna globala temperaturer.
149