här - FALSKT ALARM

15.1 IPCC:s dolda syften
To capture the public's imagination ... we have to offer up scary scenarios,
make simplified dramatic statements and make little mention of any doubts we might have.
Each of us has to decide what is the right balance between being effective and being honest.
Stephen Schneider
IPCC inrättades på initiativ av oroade miljömedvetna forskare som ville få politiker att vidtaga åtgärder
för att minska utsläppen av fossil koldioxid. Att informera politiker om kunskapsläget tycks
för dessa initiativtagare och blivande IPCC-ledare ha varit samma sak som att informera om det
alarmistiska budskapet. Uttalanden av ledande representanter för IPCC tyder på att man ansett sig
ha till uppgift att agitera för detta budskap snarare än att bedöma dess vetenskapliga hållbarhet.
Denna agitatoriska inställning framgår speciellt tydligt av det ovan citerade uttalandet av miljöbiologen
och klimatologen Stephen Schneider år 1989.
Schneider var pådrivande vid inrättandet av IPCC år 1988, startade en egen klimatologisk tidskrift
med alarmistisk profil, har lämnat författarbidrag till samtliga IPCC:s rapporter, tillhörde den kärngrupp
inom IPCC:s ledning som författade de sammanfattande Syntesrapporterna, och fortsatte att
aktivt arbeta inom IPCC fram till sin död år 2010. Inför 2009 års klimatmöte i Köpenhamn förklarade
han i en intervju att det inte finns någon objektiv vetenskap, och betecknade sig själv som
aktivist. 157
Schneider har hävdat att det avkortade citatet ovan tagits ur sitt sammanhang och därmed ger en
felaktig bild av hans åsikter. Hans oavkortade uttalande 158 klargör sammanhanget: Schneider vet
vad som etiskt krävs av honom som vetenskapsman. Men han känner sig också etiskt förpliktigad
att agitera enligt sin alarmistiska övertygelse för att befria världen från ett katastrofhot. Det är detta
etiska dilemma Schneider anser att envar forskare har rätt att lösa genom att inte skilja tro från
vetande utan söka vinna gehör för sin tro genom oärlighet.
Så kändes det kanske rätt att tänka för den högutbildade miljöaktivisten Schneider, när han tyckte
sig veta vad som är sanning och därför fann sig etiskt förpliktigad att ägna sig åt alarmistisk agitation.
Men egentligen röjer hans uttalande en anstötlig övermänniskoattityd: Vi som besitter den rätta
insikten kan tillåta oss att vara oärliga och skrämma eller lura mindre vetande; annars kanske de
inte har vett att dra samma slutsatser som vi.
Skeptiska forskare har inte haft vett att dra samma slutsatser som alarmisterna. Men det var inte
forskarnas syn på de vetenskapliga problemen Schneider ville påverka. I stället hade han ett politiskt
mål. Han var inställd på att så effektivt som möjligt sprida det alarmistiska budskapet till allmänheten,
dvs. till politiker, mediarepresentanter och vanligt folk. Och då tyckte han att det var
tillåtet att luras genom skrämsel, överförenklingar och oärlighet.
Schneider har utan tvekan varit en av de mest inflytelserika personerna inom IPCC. Den aktivistiska
inställningen i citatet ovan genomsyrar de senaste två IPCC-rapporterna, speciellt de politiskt betydelsefulla
sammanfattande Syntesrapporterna. Det alarmistiska budskapet framhävs och förstärks
genom vilseledande presentationer och bedömningar ägnade att övertyga en allmänhet som saknar
forskarutbildning. I föregående kapitel gavs ett flertal exempel på klimatologiska problemområden
där IPCC:s bedömningar av kunskapsläget varit otillbörligt vinklade i alarmistisk riktning. Beträf-
157 http://stephenschneider.stanford.edu/Publications/PDF_Papers/New_Republic_TNR_QA_Schneider.pdf
158 http://en.wikipedia.org/wiki/Stephen_Schneider
179