här - FALSKT ALARM

IPCC-ledningens tongivande alarmist Stephen Schneider har sedan 1970-talet gett uttryck för liknande
tankegångar, bland annat i den tidigare nämnda intervjun inför 2009 års klimatmöte i Köpenhamn.
Han förklarade sig vara extremt obenägen att ta risker. Hur osäkra modellprognoserna än är,
tyder de på att det finns en risk för att utsläppen av antropogen koldioxid kan åstadkomma en katastrofal
global uppvärmning. Den risken sade sig Schneider inte vara villig att ta.
Vilka risker som ska tas är ett politiskt problem som måste särskiljas från det vetenskapliga problemet
att utröna om det föreligger några risker och vilka de i så fall är. Den fundamentala svagheten i
Schneiders argumentering är att han baserar sin riskbedömning på en subjektivt utvald typ av
modeller som inte validerats. Den aspekten ska jag beakta i de två efterföljande avsnitten.
Här ska jag i stället fokusera på sakläget för alarmister och andra som är övertygade om att man kan
lita på de IPCC-stödda klimatmodellernas förutsägelser. Då tror man på "projektionen" att den globala
temperaturen kan komma att stiga cirka 4 °C under innevarande århundrade, om utsläppen av
fossil koldioxid inte begränsas. Men den spådomen är baserad på Bernmodellen, vilken överdriver
mängden kvarvarande luftburen del av utsläppen med en faktor 5 (Avsnitt 8.8). I själva verket spår
modellerna att den antropogena temperaturökningen fram till år 2100 i värsta fall kan bli ungefär
0,8 °C. Dessutom grundar spådomen sig på det ostyrkta antagandet att växthuseffekten är 2–4
gånger starkare än vad den fysikaliskt beräknats till på empirisk grund (Avsnitt 10.6). För empiriskt
stödda parametervärden spår modellerna alltså att den antropogena temperaturökningen på sin höjd
blir 0,2–0,4 ˚C.
En antropogen global uppvärmning med mindre än 1 °C är tolerabel enligt EU:s politiska bedömning
att temperaturen kan tillåtas stiga med 2 ˚C utöver 1850-års nivå (tvågradersmålet). Sådan
uppvärmning skulle medföra att jorden närmar sig de temperaturförhållanden som rådde under det
holocena optimet, då Sahara var grönt och världens första högkulturer föddes. 1900-talets globala
uppvärmning var enligt IPCC cirka 0,7 °C och har trots intensivt sökande inte befunnits leda till
någon signifikant ökning av extremväder eller andra klimatrelaterade katastrofer. Havsnivåerna har
enligt IPCC höjts 17 cm, men det är ingen katastrof och ska vägas mot de avsevärda fördelar som
uppvärmningen och luftens ökade koldioxidhalt fört med sig.
Ängsliga alarmister kan alltså andas ut. Det finns inga reella uppvärmningshot att vara rädd för, inte
ens enligt deras egna modeller. Det sätter även försiktighetsprincipen ur spel för deras vidkommande.
Man kan inte gärna kräva att politiker för säkerhets skull ska vidtaga åtgärder syftande till att
avvärja hot som befästs vara obefintliga. Politiker och andra beslutsfattare kan negligera de alarmistiska
klimatmodellernas hotbilder, eftersom dessa målats upp med hjälp av parametervärden som
inte är förankrade i verkligheten. För empiriskt stödda parametervärden visar modellerna att det inte
föreligger någon risk för en icke-acceptabel global uppvärmning.
Sedan kan man fråga sig om det någonsin funnits anledning att oroa sig för global uppvärmning vad
dess samhälleliga effekter beträffar. Kinesiska forskare har vid studium av sitt lands historia funnit
att kinesiskt elände i form av epidemier, uppror, krig, svält, torka och översvämningar under åren
1000–1911 genomgående varit störst under köldperioder och då lett till en stark minskning av
befolkningsantalet. 171 Liknande resultat har erhållits vid granskning av historiska data för Europa
och andra ställen på norra halvklotet. 172 Avkylning tycks generellt orsaka mänskligt elände, medan
uppvärmning har gynnat mänsklig välfärd. Detta kan enligt de kinesiska forskarna främst hänföras
till temperaturens effekt på livsmedelsförsörjningen.
171 H. F. Lee et al., 2010, Climate Research 42:235
172 D, D, Zhang et al., 2011, Proceedings of the National Academy of Sciences USA 10:1073
189