här - FALSKT ALARM

där t representerar tiden och u står för ämnets uppehållstid. Det är samma slags avklingningsfunktion
som den som beskriver radioaktivt sönderfall, så man skulle lika gärna kunna tala om ämnets
halveringstid i reservoaren. Halveringstiden får man fram genom att multiplicera uppehållstiden
med 0,7 (naturliga logaritmen för talet 2).
Ekv. 2 ger en fullt tillfredsställande beskrivning (röd kurva i Bild 31) av bombprovskurvan, vilken
ser ut att gå mot ett slutvärde nära noll. Det har sin förklaring i att oceanerna är en helt dominerande
sänka för atmosfäriska koldioxidutsläpp och att oceanernas upptag av koldioxid från luften är en
praktiskt taget irreversibel (enkelriktad) process. Eftersom Ekv. 2 ger en god beskrivning av bombprovskurvan
är det fullt befogat att använda sig av begreppet uppehållstid för att karakterisera hur
snabbt ett engångsutsläpp av koldioxid avlägsnas ur atmosfären. Uppehållstidens storlek kan skattas
experimentellt, antingen ur Ekv. 1 genom att mäta flödeshastigheten för en viss reservoarmängd
eller genom att låta en dator räkna ut vilket värde på u som ger den bästa anpassningen av Ekv. 2
till bombprovskurvan eller liknande mätserier.
De första experimentella bestämningarna av koldioxidens atmosfäriska uppehållstid genomfördes
mot slutet av 1950-talet av alarmistiska pionjärer som meteorologen Bert Bolin (IPPC:s förste ordförande)
och oceanografen Roger Revelle (Al Gores mentor). Bolin fann att uppehållstiden är 5 år,
medan Revelle kom fram till värdet 7 år. Liknande resultat har därefter erhållits av mer än trettio
olika forskargrupper med sex olika metoder (se Appendix). De skattade uppehållstiderna har undantagslöst
legat inom intervallet 2–14 år, med flertalet värden i närheten av 7 år. De två senast publicerade
mätningarna genomfördes år 1992 med metoder som inte används tidigare och gav båda en
uppehållstid på 5,4 år.
IPCC bedömde i sina två första rapporter att koldioxidens atmosfäriska uppehållstid är 4 år. Läroböcker
och uppslagsverk från den tiden brukade ange att uppehållstiden är 5–7 år. I de kalkyler jag
strax ska redogöra för kommer jag att använda mig av värdet 7 år för att ingen ska klaga på att jag
gör uppehållstiden kortare än vad som stöds av de experimentella resultaten i Appendix.
7.6 Koldioxidupptagets jämviktslägen
Enligt IPCC:s kolcykeldata förhåller sig de förindustriella jämviktsmängderna av kol i atmosfären,
biosfären och hydrosfären ungefär som 1:4:64. Detta jämviktsläge måste karakterisera de relaxationsprocesser
som ett nytillskott av koldioxid till endera av reservoarerna ger upphov till. Det innebär
att (4+64)/(1+4+64) ≈ 98,5% av ett atmosfäriskt utsläpp av fossil koldioxid på sikt kommer
att tas upp i naturen, företrädesvis (92,8%) i jordens oceaner. Resterande 1,5% av utsläppet kommer
att förbli luftburet vid jämvikt och ge en bestående ökning av luftens koldioxidhalt.
Så som begreppet uppehållstid normalt definieras (Ekv. 1) hänför det sig till en irreversibel process
och kan egentligen inte användas för luftgasers reversibla jämviktning med naturen. Därför föredrar
jag att hålla mig till det precisare språkbruk som används inom fysikalisk-kemisk reaktionskinetik.
Enligt det bör avklingningsfunktionen för ett engångsutsläpp av koldioxid skrivas som
Kvarvarande del = 0,985 Exp{–t/r} + 0,015 (3)
om jämviktsinställningen följer ett monofasiskt exponentiellt förlopp styrt av en tidskonstant r som
kinetiker kallar relaxationstid (ofta kallad "adjustment time" inom klimatologin). Det är nämligen
81