här - FALSKT ALARM

I 2007-års rapport anger IPCC i ett avsnitt om återkopplingseffekter att en grads ökning av havens
yttemperatur höjer luftens koldioxidhalt med 7–10 ppm efter 100 till 1000 år. Det visar sig dock att
denna oprecisa uppgift baserar sig på modellberäkningar och därmed saknar primärt intresse. Man
bör göra klart för sig hur den verkligheten ser ut innan man befattar sig med modellbeskrivningar av
den.
Då kan vi börja med att se vad man kan utläsa om termisk avgasning från analyser av uppborrade
iskärnor. Vostok-kurvorna (Bild 28) visade att en ökning av temperaturen med 1 ˚C höjer luftens
koldioxidhalt med cirka 10 ppm. Den globala uppvärmningen under 1900-talet var 0,7 ˚C. Termisk
avgasning skulle alltså enligt Vostok-kurvorna svara för cirka 7 ppm av 1900-talets ökning av luftens
koldioxidhalt, en ökning som enligt Siple/Mauna Loa-värdena uppgår till ungefär 80 ppm.
Vad har vi då kommit fram till rörande orsaken till denna förhöjning av atmosfärens koldioxidnivå?
Antropogena utsläpp har enligt kalkylerna i Kapitel 7 bidragit med 24 ppm (Bild 33). Termisk avgasning
kan högst plussa på med 7 ppm enligt Vostok-kurvorna. Vulkanismens bidrag är mindre än
1 ppm enligt IPCC:s bedömning. Tillsammans blir det högst 32 ppm, mindre än hälften av den
ökning som uppmätts.
IPCC baserar kritiska data i sin koldioxidbudget på Bernmodellen som gravt överskattar koldioxidens
atmosfäriska uppehållstid. Det ger dem problemet med den felande sänkan. Jag har hållit mig
till den experimentella verkligheten, men står fortfarande inför problemet med en felande källa till
Siple/Mauna Loa-värdenas beskrivning av ökningen av luftens koldioxidhalt.
Det finns kanske anledning att fråga sig om Siple/Mauna Loa-värdena verkligen ger en rätt bild av
koldioxidhalternas variation? Mauna Loa-värdena borde det inte vara något större fel på, eftersom
de är direkt uppmätta. Men hur förhåller det sig med Siplevärdena? Kan vi lita på de indirekta
skattningar av koldioxidnivåer som framkommit genom analyser av iskärnor?
9.3 Hur tät är is?
Under min värnpliktstjänstgöring fick jag lära mig att det tar en halvtimme för senapsgas att tränga
genom en gastät stövel. Stöveln är alltså inte tätare än att senapsgas tar sig genom dess 2 millimeter
tjocka lager gummi på 30 minuter. Det svarar mot 35 meter om året, och 350 mil på 100 000 år.
Nej, jag vet, riktigt så enkelt kan man inte räkna på diffusionshastigheter. Men jag ville belysa att
det som vi i vardagslag betraktar som helt tätt inte alltid är så ogenomträngligt som vi tror, speciellt
inte över tidsskalor på 100 000-tals år. Så när jag ser analyserna av upp mot 400 000 år gammal is
från polarområdena blir jag fundersam. Vad är egentligen diffusionshastigheten i is för de ämnen
man grundar sina analyser på? Hur mycket har ursprungliga koncentrationsskillnader mellan olika
islager utjämnats under de enormt långa tidsrymder mätningarna avser?
Jag har inte hittat några relevanta uppgifter om diffusionshastigheterna. Därför får jag söka svaret i
mätresultaten, till exempel i temperaturkurvan man fått fram genom analys av iskärnan från Vostok
(Bild 28). Är diffusionen mellan islagren störande stor, ska det visa sig som en med isens ålder tilltagande
utslätning av mätvärdena. Och visst kan man se en sådan tendens i Vostok-kurvan. Mätvärdena
för den yngsta isen är betydligt mera detaljerade och fluktuerande än värdena för den äldsta
isen. Det manar till viss försiktighet vid tolkningen av resultaten, men jag skulle inte vilja beteckna
dem som otillförlitliga.
98