här - FALSKT ALARM

Några av forskarna bakom klyvöppningsstudierna har med eftertryck hävdat att deras resultat ger
belägg för att koldioxiden genom sin växthuseffekt bestämt temperaturerna även i förindustriell tid.
Utgående från en alarmistisk grundsyn kommer man nämligen fram till denna slutsats med enkel
logik: 1900-talets globala uppvärmning har orsakats av ökningen av luftens koldioxidhalt. Ungefär
lika stora variationer av koldioxidhalten har förekommit i förindustriell tid och tycks ha gett upphov
till de förväntade variationerna av temperaturen.
Skeptiker resonerar tvärtom. Temperaturvariationerna i förindustriell tid har på grund av termisk
avgasning gett upphov till de förväntade variationerna av luftens koldioxidhalt. Dessa avviker inte
märkbart från de som observerats under 1900-talets globala uppvärmning. Därför kan man förvänta
sig att även 1900-talets ökade koldioxidhalter huvudsakligen återspeglar termisk avgasning.
Så är vi tillbaka vid problemet om vad som är orsak och vad som är verkan. Skeptikernas resonemang
stöds av att vi vet att temperaturen påverkas av solaktiviteten och andra astronomiska faktorer.
Vi vet också att koldioxidens vattenlöslighet är temperaturberoende, så att en temperaturändring
med nödvändighet påverkar luftens koldioxidhalt. Däremot finns det inget som tyder på att astronomiska
faktorer kan påverka koldioxidhalten på annat sätt än via ändringar av temperaturen.
Därför ansluter jag mig till skeptikernas tolkning. Då säger resultaten i Bild 37 att en ändring av
temperaturen med 0,5 ˚C kan ändra koldioxidhalten med uppåt 80 ppm, vilket svarar mot 160 ppm
per grad. Temperaturberoendet av atmosfärens koldioxidhalt skulle alltså kunna vara cirka sexton
gånger starkare än vad iskärneanalyserna anger (Avsnitt 9.2).
Klyvöppningsstudierna ger inget som helst stöd åt tanken att de förindustriella koldioxidnivåerna
har hållit sig tämligen konstanta. Man skönjer varken hockeyklubbor eller bandyklubbor i Bild 37.
Ytterligare belägg för att luftens koldioxidhalt varierat mera än vad alarmisterna vill kännas vid ges
av direkta kemiska mätningar genomförda före Mauna Loa-analysernas tid.
9.8 Kemiskt bestämda koldioxidhalter före 1960
Naturvetenskapare inom skilda ämnesområden har sedan 1800-talets början använt sig av kemisk
metodik för att fastställa hur mycket koldioxid luften innehåller under olika förhållanden. Det föreligger
kända mätresultat av mer än 200 000 sådana kemiska analyser från tiden före 1960. Flertalet
av dessa resultat härrör från enstaka europeiska mätstationer. Men det finns även omfattande serier
av mätningar utförda på andra ställen i världen, både till lands, till sjöss och på olika höjder i atmosfären.
Sådana gamla mätningar kan man inte lite på, säger alarmister. Det kan möjligen vara sant för de
allra äldsta mätvärdena. Men redan 1870 hade den kemiska metodiken förfinats så mycket att mätfelen
reducerats till någon enstaka procent. Problemet är i stället att värden uppmätta på viss plats
kan variera med uppåt 70 ppm beroende på temperatur, vindförhållanden och vilken tid på dygnet
eller året proverna tagits. Denna naturliga variation är speciellt besvärande till lands, där man även
riskerar att få mätvärden som är förhöjda på grund av mänskliga aktiviteter.
Det var av sådana skäl den amerikanske oceanografen Charles Keeling mot slutet av 1950-talet
upprättade mätstationen på vulkanön Mauna Loa vid Hawaii. Hans utsagda syfte var att genom
mätningar under optimala förhållanden kunna påvisa att luftens koldioxidhalt var i stigande. Det
hade inte gått att fastställa från de kemiska analysvärden som erhållits vid kontinentala mätstationer.
104