här - FALSKT ALARM

3.3 Ökenutbredning
Enligt IPCC har jordens ökenområden ökat i yta under 1900-talet, speciellt i Sahel och andra gränsområden
till Sahara. Detta är en direkt följd av den globala uppvärmningen, säger alarmisterna och
målar upp en hotbild enligt vilken öknarna allt snabbare kommer att breda ut sig över allt större
landområden under 2000-talet.
Visst låter det troligt att global uppvärmning skulle kunna leda till ökad ökenutbredning. Det är inte
svårt att för sitt inre mana fram en bild av Saharas sandhav med dess brännande ökenhetta som tagit
död på all växtlighet. Ju hetare det är, desto svårare borde det väl vara att få marken att grönska?
Nej, inte nödvändigtvis. Högsta medeltemperaturen på jorden har vi runt ekvatorn. Där ser man
inga öknar, utan där finns jordens frodigaste växtlighet i form av de tropiska regnskogarna. Det är
inte hetta, utan bristen på nederbörd som ger upphov till öknar, sa min geografilärare redan på den
tiden jag hade en sådan. Sedan visade han med båda händerna hur varmluften vid ekvatorn stiger
uppåt, avkyls och ger regnskogarna deras regn, förs ut på båda sidorna om ekvatorn mot vändkretsarna
och sedan faller tillbaka mot jordytan som kruttorr luft.
Jordens största ökenområden ligger vid vändkretsarna. Dessutom har vi öknar i sådana nederbördsfattiga
delar av Amerika och Asien som ligger i regnskugga av Anderna, Klippiga bergen och Himalaya.
Vad ökenutbredningen beträffar bör vi därför först och främst fråga oss vilken effekt global
uppvärmning har på nederbördsmängderna i världen.
Svaret på den frågan är alla överens om. Ju högre global medeltemperatur, desto mera vattenånga
förmår atmosfären suga upp från oceanerna och omsider fälla ut igen som nederbörd. Det stämmer
väl överens med geologernas vittnesbörd om att ökenutbredningen på jorden varit som störst under
istiderna. Under värmeperioderna mellan istiderna (dvs. en sådan period som vi nu befinner oss i)
har öknarna varit som minst. Under den nuvarande periodens varmaste årtusenden för cirka 6000 år
sedan (Avsnitt 5.3) fanns det gott om såväl växter som djur i Sahara.
IPCC bedömer att 1900-talets globala uppvärmning har ökat luftfuktigheten med 5% med ökad nederbörd
som följd. Man försöker göra troligt att ökningen av nederbörd främst berört regioner som
redan är nederbördsrika, medan torra regioner förmodas ha blivit ännu torrare. Argumenteringen för
en sådan fysikaliskt osannolik fördelning av den ökade luftfuktigheten
är föga övertygande. Den regeringsobundna klimatpanelen NIPCC ger i sin rapport flera exempel
på torra områden (t. ex. Mexiko och Sahel) där mängden nederbörd stigit under de senaste tre decennierna.
Dessutom påpekar både IPCC och NIPCC att nederbördens naturliga variation är så stor
att det såväl regionalt som globalt varit i stort sett omöjligt att påvisa några statistiskt signifikanta
trender hänförbara till den globala uppvärmningen.
Mot den bakgrunden ter sig hypotesen om ökad ökenutbredning till följd av global uppvärmning
tämligen ohållbar. 1900-talets ökenspridning i Sahel och liknande områden har huvudsakligen
orsakats av skogsavverkning, svedjebruk och överbetning. Bönder har huggit ner och bränt träd och
buskar för att röja mark till ettåriga åkrar. Vedinsamling, stubbåkerbränning och betesdjur har ytterligare
bidragit till att utrota perenna växter och blottlägga marken för vinderosion. Så har sanden
kunnat ta över.
Botemedlet mot ökenspridning har varit ändrad jordanvändning och återplantering. Genom sådana
åtgärder har man fått ökenarealerna att minska i Kinas inland. De senaste 15 åren har det publicerats
ett flertal studier där man på basis av satellitmätningar kunna fastställa att även de afrikanska
öknarna krympt under de senaste tre decennierna. NIPCC redogör i detalj för sådana resultat och
28