här - FALSKT ALARM

17.1 En svensk tiger
Jag lärde mig läsa under Andra Världskriget, då det satt "En svensk tiger"-affischer på alla annonspelare.
"Tala är silver, tiga är guld" fick min generation lära sig. Så jag har inte tidigare lagt mig i
den offentliga samhällsdebatten, utan nöjt mig med att uträtta vad jag haft att göra.
Som forskare specialiserade jag mig på kemisk reaktionskinetik. Bland annat ägnade jag mig åt
matematisk modellering av de komplexa reaktionssystem som svarar för växternas fotosyntetiska
fixering av atmosfärisk koldioxid. Därför har jag varit tvungen att sätta mig in i problemen rörande
kolcykeln och naturens upptag av luftburen koldioxid. Redan när IPCC inrättades var det uppenbart
för mig att väsentliga delar av det alarmistiska budskapet stod i strid med experimentella bestämningar
av koldioxidens atmosfäriska uppehållstid. Men det sa inte jag till någon, åtminstone inte
offentligt. "Det är väl ingenting att springa och babbla om", som Fridolf Rhudins ensamma hund
försvarade sitt tigande med när han ätit upp en katt.
Ej heller sa jag någonting när alarmisterna började använda Bernmodellen för att beräkna framtida
atmosfäriska koldioxidnivåer. Det borde jag kanske ha gjort, eftersom det inte är allom givet att ha
fått ägna sitt yrkesliv åt reaktionskinetik och därmed kunna inse att och varför Bernmodellen är
vetenskapligt undermålig. Men forskare håller sig normalt till det egna ämnesområdet. Vi litar på
att forskare inom andra områden själva klarar av att lösa det områdets speciella problem, och att
de söker experthjälp i mån av behov. Så går det till i vetenskapens värld, och det fungerar bra.
Åtminstone på sikt.
Klimatologi är en relativt ung vetenskap. I sin nuvarande alarmistiska tappning har den bara några
få decennier på sin nacke. 1900-talets sista decennium ägnade Al Gore och andra alarmister åt att
söka skrämma vettet ur folk med sina hypoteser om våra mänskliga aktiviteters katastrofala inverkan
på klimatet. Det vann man uppmärksamhet och politiskt inflytande på.
Men uppmärksamheten ledde även till att den vetenskapliga processen snabbades upp. De alarmistiska
hypoteserna har det senaste decenniet inte enbart blivit kritiskt granskade av klimatologer,
utan även av forskare från andra ämnesområden. Och alla har inte varit lika tystlåtna som jag.
17.2 Stockholmsinitiativet
I december månad år 2008 offentliggjordes ett upprop undertecknat av en känd svensk samhällsdebattör
samt 20 toppforskare (16 professorer, 4 docenter) vid svenska universitet och högskolor.
Uppropet kritiserade IPCC:s alarmistiska utvärderingar av koldioxidens inverkan på klimatet och
varnade politiker för att grunda sina beslut på IPCC:s slutsatser.
De svenska forskarnas kritik av IPCC:s bedömningar väckte ingen större uppståndelse. Inhemska
alarmister förklarade snabbt att liknande upprop redan hade förekommit i USA. Liksom i Sverige,
hade de undertecknats av smärre grupper av forskare som vanligen inte ens var klimatologer. Därför
kunde man bortse från deras invändningar, tyckte alarmister och media.
Borde man inte i stället ha resonerat precis tvärtom? Forskare brukar inte lägga sig i vad som försiggår
inom andra ämnesområden än det egna. När IPCC:s bedömningar drar på sig offentlig kritik
från toppforskare utanför klimatologin, borde det vara anledning nog att misstänka att kritiken är
berättigad. Som tvärvetenskapare är klimatologer ofta tvungna att ge sig in på ämnesområden där
andra än de själva besitter spetskompetensen.
203