här - FALSKT ALARM

alltid beräknar åldrar fel, så är det föga troligt att de felaktiga åldersuppgifterna ger någon vettig
information om den verkliga medellivslängden.
Den brittiske klimatdebattören Lord Monckton har gett uttryck för bristen på kännedom om vad
klimatmodellernas urspårade stegningskalkyler omsider ger för slutresultat genom att dra paralleller
mellan modellerarnas situation och den som Christopher Columbus en gång befann sig i: 85
When he set out for the Americas, he did not know where he was going;
on the way there, he did not know what route he was following;
when he got there, he did not know where he was; when he returned
he did not know where he had been; and, like very nearly every climate
scientist worldwide, he did the whole thing on taxpayers' money.
Lord Moncktons avslutande gliring i citatet kan man ha förståelse för. Som politiker är han medveten
om hur kostsamma de senaste decenniernas satsningar på klimatforskning har varit, och vilka
enorma merkostnader de västerländska samhällena dragit på sig på grund av klimatmodellernas
förutsägelser. Hävdar klimatologerna att de kan presentera tillfredsställande numeriska lösningar
till sina modellers ekvationssystem, så måste de framlägga bevis. Att lösa ekvationer och utföra felanalyser
faller inom ämnesområdena matematik och numerisk analys, vilka är exakta vetenskaper.
Några sådana bevis har inte lagts fram, och vi lär knappast heller få se dem inom överskådlig framtid.
Det grundläggande problemet i sammanhanget utgörs nämligen av vädrets kaotiska natur, något
som Lord Monckton framhöll i sin artikel.
Klimatmodellerarna befinner sig enligt min mening i samma frustrerande situation som till exempel
kvantkemister ofta hamnar i när de vill studera komplexa system: Det går att sätta upp matematiska
ekvationer som beskriver systemets beteende, men det saknas datorkraft nog att lösa ekvationerna.
I sådana fall måste man svälja förtreten och acceptera att den väg man gärna skulle vilja gå är
oframkomlig. Att fortsätta ett stegvis beräkningsförfarande efter det att beräkningarna spårat ur kan
inte ge någon trovärdig information i system där urspårningen ger upphov till irreversibla fel. Vad
klimatmodellerna efter urspårningen räknar sig fram till är hur det framtida vädret garanterat inte
kommer att se ut under de för beräkningarna angivna förutsättningarna.
För närvarande har det endast befästs vara möjligt att skaffa sig tillförlitlig kvantitativ information
om framtidens väder (och omsider klimat) genom att beräkna utvecklingen av det nuvarande vädret
med metoder som håller beräkningsfelen inom acceptabla ramar. Ur vetenskaplig aspekt är det fullt
befogat att inta ståndpunkten att klimatmodeller inte kan spå klimat över längre tidsperioder än de
kan spå väder.
Fortsättningsvis kommer jag likväl att diskutera klimatmodellernas förutsägelser som om de vore
tillförlitliga beskrivningar av lösningen till modellernas matematiska samband. Inte för att jag tror
att så är fallet, utan för att klargöra hur lösa grunder klimatmodellernas förutsägelser vilar på även
i andra avseenden. Låt oss börja med att granska vad modellerna säger om 1900-talets globala uppvärmning.
85 C. Monckton of Brenchley, The Mathematical Reason why Long-Run Climatic Prediction is Impossible,
Science and Public Policy Institute May 2007
121