här - FALSKT ALARM

En sådan argumentering är gravt vilseledande, säger NIPCC med rätta. Att enstaka extremvärden
överlappar varandra är oväsentligt. Vad man vill veta är om trendernas medelvärden i de två dataserierna
skiljer sig signifikant från varandra. Det kan man avgöra med elementär statistisk analys,
välkänd och frekvent tillämpad inom all empirisk vetenskap. IPCC underlät att grunda sin bedömning
på en sådan analys. Men den genomfördes tämligen omgående av skeptiker (Avsnitt 11.2).
Därför vet vi nu att den observerade diskrepansen är statistiskt signifikant. Växthuseffektens värmeplatta
har varit kall under den globala uppvärmningen 1980–2000, trots att luftens koldioxidhalt då
varit som högst under 1900-talet.
Som forskare frågar man sig varför inte IPCC genomfört samma elementära statistiska analys. Att
påvisa att diskrepansen saknar statistisk signifikans hade ju varit det mest övertygande sättet att ge
en sådan bedömning vetenskaplig tyngd. Enligt NIPCC ägnar sig IPCC åt önsketänkande. Jag kan
också tänka mig att man insett vad en strikt statistisk analys skulle ge för svar och velat undvika att
tvingas dra den vetenskapligt korrekta slutsatsen. Man har försökt dölja kunskapsläget i stället för
att belysa det.
14.12 Alarmisterna har målat in sig i ett hörn
De alarmistiska klimatologerna har i flera fundamentala avseenden skapat sig en annan bild av
verkligheten än skeptiska klimatologer och initierade forskare inom andra ämnesområden. IPCC:s
beskrivning av temperaturutvecklingen på jorden har mött förödande kritik från geologer, biologer,
meteorologer och astrofysiker. Statistiska experter knäckte Manns hockeyklubba. Kemister har ogiltigförklarat
alarmisternas bedömning att koldioxidens uppehållstid är mer än tio gånger längre än
den experimentellt befunnits vara. Strålningsfysiker har betecknat klimatologernas beskrivning av
växthuseffekten som rent nonsens. Matematiker, prognostiker och många andra har på skilda grunder
avfärdat klimatmodellernas förutsägelser som totalt otillförlitliga, något som besannats under
det senaste decenniet.
Likväl fortsätter IPCC att agitera för det alarmistiska budskapet genom att stödja vetenskapligt
testade och förkastade hypoteser som att jorden nu värms upp exceptionellt snabbt och starkt, att
koldioxidens atmosfäriska uppehållstid är mer än tio gånger längre än vad den uppmätts till, och att
växthuseffektens värmeplatta är varm. De argument man anför är så bristfälliga att de inte rimligen
kan uppfattas som ett seriöst försök att vetenskapligt bemöta den anförda kritiken. Snarare tycks
IPCC:s ledning inse att vissa vetenskapliga rön hotar att falsifiera alarmismens budskap. Detta hot
försöker man avvärja med en vilseledande bedömning. Men vem är det man vill vilseleda?
De skeptiskt inställda forskarna låter sig självfallet inte luras av IPCC:s bristfälliga argumentering.
Meteorologerna som påvisat och påpekat att växthuseffektens värmeplatta är kall lär inte imponeras
av IPCC:s oförmåga att erkänna att så är fallet. Ej heller finns det skuggan av en chans att någon
reaktionskinetiker kan fås att tro att koldioxidens experimentellt bestämda uppehållstid blir tio
gånger längre bara för att kolcykelmodellerare konstruerat matematiska modeller som säger att så
är fallet. Man behöver inte ens vara kinetiker eller kemist för att inse hur vetenskapligt grotesk den
bedömningen är.
IPCC:s vilseledande bedömningar har möjligen bisyftet att få alarmistiskt inställda forskare att
bibehålla sin inställning. Men framför allt tycks det uppenbart att man i sammanfattningarna till de
tre senaste IPCC-rapporterna försöker övertyga beslutsfattare, media och allmänhet om att det inte
finns någon anledning att betvivla den vetenskapliga hållbarheten av det alarmistiska budskapet.
176