här - FALSKT ALARM

Därför är det inte så konstigt att man även har vitt skilda meningar om när nästa istid kan förväntas
inträffa. Inom 1 000–10 000 år säger astronomer och geologer utgående från hur det sett ut under de
tio senaste istiderna. Inte inom de närmsta 30 000 åren säger IPCC, som anser sig ha lyckats utröna
vad som kommer att starta nästa istid. Och så finns det de som tror att vi egentligen redan är inne i
en ny istid, men att den maskeras av våra utsläpp av växthusgaser.
Ingen vet, med andra ord, och med det konstaterandet tänker jag lämna Milankovichcyklerna därhän.
De är nämligen så långperiodiska att de knappast kan ge något påvisbart bidrag till 1900-talets
globala uppvärmning. Låt oss i stället titta på den väsentligaste naturliga källan till temperaturvariationer
på decennie- och centennienivå.
6.2 Solens aktivitet
Solen är en gigantisk kärnreaktor av fusionstyp. I solens inre produceras varje sekund enorma
mängder energi genom omvandling av väte till helium. Energin letar sig så småningom fram till
solens yta, där den sänds ut i rymden i form av elektromagnetisk strålning som vi jordbor uppfattar
som solsken. Ungefär fyra tiomiljarddelar av strålningen träffar jorden. Det är tillräckligt för att var
vinkelrätt bestrålad kvadratmeter strax ovanför jordens atmosfär ska mottaga en strålningseffekt
svarande mot cirka 1 370 watt. Det är samma instrålningsvärde som jag nämnde i avsnittet om
strålningsbalansen (Kapitel 2) och då kallade solarkonstant. Det tänker jag fortsätta att kalla den,
trots att dess namn i klimatsammanhang numera ändrats till "total solinstrålning".
Solens aktivitet visar enligt astronomer flera regelbundna fluktuationer med perioder från 27 dagar
upp till tusentals år. Mest påtagliga är de aktivitetsändringar som för med sig att antalet solfläckar
varierar i perioder som genomsnittligt är 11 år långa. När vi började skicka upp satelliter i rymden
fick vi möjlighet att mäta solarkonstanten med hög precision. Då visade det sig att mätvärdet inte är
helt konstant, utan ändras något i takt med solfläckscykeln. När antalet solfläckar är som störst, är
även energiutsändningen från solen som störst. Skillnaden mellan det högsta och lägsta cykelvärdet
på solarkonstanten är i storleksordningen 1 watt per kvadratmeter. Den totala solinstrålningen
ändras alltså bara med någon promille under solfläckscykeln.
60
Bild 18. Solfläckscykler
(Källa: Solar Influences Data Analysis Center; J. A. Eddy, 1976, Science 192:1189)