här - FALSKT ALARM

Denna konkurrens kan förklara varför det under de senaste 10 årmiljonerna har utvecklats ett flertal
så kallade C4-växter, vars förmåga att ta upp koldioxid är långt större än C3-växternas. C4-växter
använder en del av den upptagna solenergin till att koncentrera koldioxiden i de celler där fotosyntesen
sker. Därigenom kan sådana växter (t. ex. exotiska gräsarter som majs, sockerrör och hirs)
överleva även om luftens koldioxidhalt skulle sjunka ner mot 10 ppm.
C4-växternas överlägsenhet vad koldioxidupptaget beträffar motverkas av deras något större behov
av energi i form av solljus. Därför har de än så länge främst varit konkurrenskraftiga i tropikerna,
där de även kunnat dra nytta av sin större förmåga till vattenhushållning. Räknat i biomassa utgör
C4-växterna ännu endast 3–4% av jordens växtlighet. Likväl anses de redan svara för ungefär hälften
av landvegetationens årliga upptag av koldioxid. Det visar vilken oerhörd fördel C4-växterna
har i konkurrensen om koldioxid och ger en antydan om i vilken riktning utvecklingen är på väg.
Så länge luftens koldioxidhalt förblir suboptimal löper de vackra C3-blommorna på Sjösala äng stor
risk att utkonkurreras av C4-växter. Forskare vid Lantbruksuniversitetet har varnat för att C4-ogräs
av flera arter är på väg att etablera sig i Sverige. 117 En utrotning av jordens C3-växter tycks stå för
dörren. Det kan uppfattas som en miljökatastrof av samma rang som utrotningen av jordens ursprungliga
livsformer som inte tålde syrgas.
Kommer därtill att fossiliseringen av kolföreningar genom sin utarmning av luftens koldioxidhalt
kan vara den huvudsakliga anledningen till att jorden långsiktigt blivit allt kallare och de senaste
årmiljonerna hamnat i istidsåldern.
12.6 Livet under istidsåldern
Alarmister framställer ofta den globala uppvärmningen som ett hot mot livet på jorden. Det får mig
att undra om vi bor på samma planet. Själv har jag svårt att hitta några tecken på att vår natur far
illa av värme. Tvärtom är livet som frodigast där medeltemperaturen är som högst. Den globala
uppvärmningen under 1900-talets har inte ändrat på det förhållandet. Biosfärens naturliga tillväxt
har ökat globalt, även i de redan heta tropiska regnskogarna.
Vad jag i stället ser är en jord som långsiktigt blivit alltmer avkyld och numera nått en istidsålder
där naturen ständigt kämpar mot kölddöden. Under 85% av de senaste 2 årmiljonerna har vår planet
varit täckt av omfattande inlandsisar, vilka slagit ut stora delar av livet till lands. Under de relativt
sett kortvariga interglacialerna har den permanenta istäckningen begränsats till polar- och fjällområden,
men de livshotande effekterna av kylan har haft större utsträckning än så. Det bär den
nuvarande interglacialen klart vittnesbörd om, åtminstone för oss nordbor. Hösten den är kärv,
vintern ett fördärv.
Varje höst vissnar flertalet svenska växtarter ner, eftersom de inte kan upprätthålla normala livsaktiviteter
under vinterkylan. Lövträd fäller sina blad och går in i ett vilotillstånd för att överleva vintern.
Björnar, igelkottar, grodor, ormar och ödlor går i ide av samma anledning. Mängder av fåglar
överger de vintriga delarna av jorden och flyttar till varmare nejder för att kunna överleva. Massor
av insekter och andra småkryp försvinner likaså ur sikte, gud vet vart, och dyker inte upp igen förrän
värmen återvänt. Och själva kryper vi in i våra uppvärmda hus för att inte frysa ihjäl.
117 H. Eckersten et al., Statens Offentliga Utredningar 2007:60 Bilaga B 24
145