här - FALSKT ALARM

Det är också den IPCC-slutsats som mött starkast kritik. Expertgruppen som vetenskapligt bedömt
problemet hade nämligen dragit rakt motsatt slutsats. Det hade man gett uttryck för på flera ställen i
den version av huvudrapporten som presenterades vid ett plenarmöte i Madrid när den vetenskapliga
utvärderingen slutförts och färdiggranskats av externa experter. Men när rapporten utkom i tryck
hade samtliga skeptiska invändningar strukits i huvudrapporten och ersatts med sammanfattningens
ovan citerade alarmistiska slutsats. 161 Ändringarna hade införts av huvudförfattaren Ben Santer,
uppenbarligen med IPCC-ledningens goda minne eftersom de berörde såväl huvudrapporten som
sammanfattningen för beslutsfattare.
IPCC:s utrensning av de vetenskapliga experternas skeptiska slutsatser gav upphov till en upprörd
debatt i USA. 162 Kritiker hävdade att IPPC brutit mot organisationens fastställda regelverk. Detta
bestreds av såväl Santer som IPCC:s ledning, men förefaller uppenbart enligt andras bedömning.
Skeptiker påpekade också hur meningslöst det varit att låta hundratals externa experter granska en
rapport vars väsentligaste slutsats bytts till sin motsats efter det att granskningen slutförts.
Ett brev från Clinton/Al Gore-administrationen till IPCC:s chefredaktör Houghton blev speciellt
uppmärksammat i debatten, eftersom brevet antydde att USA:s regering inte var nöjda med den färdiggranskade
rapportversionen. Detta tolkades av skeptiker som att Santers revidering av rapporten
genomförts av politiska skäl. 163
Det förefaller vara en rimlig tolkning. Personal inom IPCC, FN:s miljöorganisation, och den amerikanska
administrationen hade redan påbörjat förberedelser för mötet i Kyoto, där man ville få tillstånd
bindande avtal om begränsningar av utsläppen av fossil koldioxid. För dessa alarmistiskt inriktade
organisationer måste experternas färdiggranskade rapportversion ha varit en stor besvikelse.
Det skulle bli mycket svårt att få några regeringar att binda sig för det kostsamma Kyotoavtalet om
1996 års IPCC-rapport tilläts uttrycka den vetenskapliga expertbedömningen att det saknades säkra
belägg för en antropogen påverkan av klimatet. Det bör med andra ord ha förelegat starka politiska
önskemål om att att ändra rapporten i alarmistisk riktning. Följande uttalande av Tim Wirth (Under
Secretary of State for Democracy and Global Affairs i Clinton/Al Gore-administrationen) citeras
ofta som belysande för att han som amerikansk IPCC-representant fäst större avseende vid de politiska
målen än den vetenskapliga bedömningen: 164
Even if the theory of global warming is wrong, we will be doing the right thing
in terms of economic policy and environmental policy
Det har fortfarande inte klarlagts på vems initiativ Santer genomförde sin alarmistiska revidering av
1996 års rapport, eller vem som omsider godkände revisionen. Det spelar inte heller någon större
roll. Det avgörande är att ändringarna infördes, vilket torde ha krävt samråd med och medgivande
från ett flertal nyckelpersoner inom IPCC-ledningen. De vetenskapliga experternas slutsatser förtegs
och ersattes av en åsiktsförklaring som stod i samklang med IPCC-ledningens alarmistiska övertygelse
och miljöpolitiska intentioner. Vetenskapen fick ge vika för tro och politik.
161 http://drtimball.com/2011/early-signs-of-cruipcc-corruption-and-cover-up
162 http://www.greenworldtrust.org.uk/Science/Social/IPCC-Santer.htm
163 http://media.hoover.org/sites/default/files/documents/epp_102b.pdf (speciellt sida 19-27)
164 http://www.nationalcenter.org/dos7130.htm
181