här - FALSKT ALARM

Men det anmärkningsvärda är att man tillfredsställande kunde simulera temperaturkurvan genom
att endast ta hänsyn till de två oceanernas naturliga temperaturoscillationer. Ingenting tydde enligt
analysen på att koldioxidens växthuseffekt bidragit märkbart till de observerade amerikanska temperaturvariationerna.
Temperaturutvecklingen i Arktis liknar den i USA (se Bild 22) och har kunnat
beskrivas på samma sätt. Det stöder den slutsats som år 2008 drogs av forskare vid USA:s National
Oceanographic and Atmospheric Administration: Det sena 1900-talets globala uppvärmning till
lands tycks återspegla havens temperaturoscillationer snarare än ökande koncentrationer av
växthusgaser. 53
Skeptiker tar av förståeliga skäl sådana resultat som belägg för att antropogena utsläpp av växthusgaser
inte har någon större effekt på jordens yttemperaturer.
6.8 Analytiskt påvisade temperaturoscillationer
En mångfald forskare utöver D'Aleo och Easterbrook har dragit slutsatsen att det troligen finns
cykliska inslag i diverse holocena mätserier med temperaturanknytning. Några av dessa cykler har
påträffats så ofta att man funnit för gott att namnge dem. Dit hör t. ex. DeVriescykeln (period cirka
200 år) och Hallstattcykeln (period cirka 2000 år).
Det senaste decenniet har matematiskt skolade forskare börjat använda Fouriertransformer och liknande
våganalytiska metoder för att spåra cykliska inslag i tidsberoendet av temperaturanknutna
fenomen. NIPCC uppmärksammar bland annat arbeten av fysikern Nicolai Scafetta, som dragit
slutsatsen att cykliska naturliga temperaturvariationer svarar för huvudparten av 1900-talets globala
uppvärmning. I en publikation år 2012 visar han att största delen av den globala temperaturutvecklingen
sedan 1850 kan beskrivas som en effekt av temperaturcykler med perioder på cirka 10, 20
och 60 år. 54 Dessa hänför han till astronomiska skeenden.
Det ligger nära till hands att identifiera Scafettas två kortperiodiska cykler som den 11-åriga solfläckscykeln
och dess 22-åriga magnetiska komplement, vilkas klimatpåverkan redan är befäst.
60-årscykelns ursprung lär bli föremål för debatt, men det finns ingen större anledning att betvivla
dess existens och inverkan på klimatet. Scafetta ger referens till arbeten som belägger att monsunregnen
uppvisar en cyklisk 60-årskomponent, och att detta var känt i antika högkulturer och t. ex.
omnämns i gamla sanskrittexter. I föregående avsnitt nämndes att perioden är cirka 60 år för Atlantens
och Stilla Havets multidekala temperaturoscillationer. Jordens globala temperaturkurva (Bild 5)
uppvisar också markanta värmetoppar med 60 års mellanrum, nämligen år 1880, 1940 och 2000.
1900-talets globala uppvärmning kan alltså delvis förklaras som en naturlig cyklisk variation med
perioden 60 år. Detta förlopp skulle mycket väl kunna vara överlagrat av cykliska variationer med
perioder på hundratals eller tusentals år, i varje fall om sådana styrt jordens temperaturutveckling i
förindustriell tid. En norsk grupp undersökte nyligen om så varit fallet genom våganalys av temperaturdata
från den grönländska iskärnan GISP2, vilken täcker tiden från 2000 f Kr till 1855 e Kr.
Man kunde identifiera flera cykliska inslag och konstruerade en modell baserad på de tre mest
dominanta cyklerna, vilkas perioder skattades till 2 804, 1 186 och 556 år. Norrmännens enkla
modell ger en förvånansvärt god beskrivning (Bild 26) av temperaturutvecklingens huvuddrag
under det tidsavsnitt som iskärnan täcker.
53 G. P. Cosmo & P. D. Sardeshmukh, 2008, Climate Dynamics 32:333
54 N. Scafetta, 2012, Journal of Atmospheric and Solar-Terrestial Physics, 80:296
69