här - FALSKT ALARM

Då kan man fråga sig vad vi människor egentligen har för anledning att välja sida när den evolutionära
kampen står mellan arter som saknar betydelse för vår egen försörjning? Jag tror att den stora
omsorgen om utrotningshotade arter har sin grund i att vi hoppas att jorden ska fortsätta att se ut
som den gjorde när vi själva växte upp. Men det är ett fåfängt hopp. Jorden är föränderlig och har
alltid varit det. Evolutionens väg är kantad av liken av utrotade arter som fått ge vika för nya arter.
Så kommer det att förbli, med eller utan den mänskliga artens inblandning i konkurrensen.
Global uppvärmning medför att fjällväxter kommer att utsättas för starkare konkurrens från mera
värmekrävande växter, och ökad konkurrens gör alltid kampen för tillvaron svårare. Men fjällväxterna
finns inte i fjällen för att de älskar kyla, utan för att de i motsats till andra växtarter har kunnat
uthärda den. Därför finns det ingen större anledning att tro att fjällväxter skulle förlora sin konkurrenskraft
om temperaturen höjs.
I en översiktsartikel år 2010 konstaterade ekologen Leif Kullman att 1900-talets globala uppvärmning
brutit en långvarig trend av tundraexpansion och biologisk utarmning i den skandinaviska
fjällvärlden. 20 Han fann att fjällvegetationen ökad i omfattning och mångfald, till fromma för såväl
vild fauna som rendjursnäringen. Dessutom påpekade han att 1900-talets globala uppvärmning inte
har lett till utrotning av en enda fjällväxtart, vare sig i Skandinavien eller världen i övrigt.
NIPCC drog likartade slutsatser i sin utvärdering av rapporter rörande Alpernas växtvärld. Dessutom
fann man att det saknas belägg för att 1900-talets globala uppvärmning lett till utrotning av
någon enda växt- eller djurart någonstans på jorden. Slutsatsen är helt i linje med data som FN:s
miljöorganisation UNEP redogjort för i sin World Atlas of Biodiversity. 21 Enligt den utrotades
endast hälften så många vilda ryggradsdjur under 1900-talets sista tre decennier som under motsvarande
period under 1800-talet. Det sena 1900-talets utrotningstakt sades vidare vara den lägsta
sedan 1500-talet. Det tyder inte på att global uppvärmning är till förfång för arternas fortbestånd.
Vad isbjörnar beträffar är det förvisso så att de gärna vistas på havsis. Men de livnär sig inte på is,
utan företrädesvis på sälar som tar igen sig vid sina andningshål i isen. Försvinner isen får sälarna ta
igen sig på öar och klippor i havsbandet, som de gör här i Norden under sommarhalvåret. Isbjörnar
kan jaga på land, och är duktiga på att gå och att simma. De lär ta sig dit där maten finns, vare sig
det är på havsis, landis, eller fast mark.
IPCC går på Al Gores linje och bedömer att isbjörnar riskerar att fara illa på grund av krympande
arktiska havsisar. NIPCC påpekar att denna bedömning helt baseras på teoretiska modeller och inte
stöds av vad som observerats i verkligheten. Bland annat uppmärksammar man rapporter som tyder
på att antalet isbjörnar under de senaste femtio åren ökat från 5 000–10 000 till 20 000–25 000 (data
sammanställda 2012 av internationella naturvårdsunionen IUCN:s Polar Bear Specialist Group 22
svarar mot gränserna 22 600–32 100). Denna tillväxt återspeglar troligen främst att införda förbud
mot jakt på isbjörnar har haft avsedd effekt. De senaste åren har isbjörnstammen på sina ställen
vuxit sig så stark att inuiterna börjat klaga, varför begränsad jakt på isbjörn nu åter tillåtits. 23
Så naturvänner med gott öga till arktiska rovdjur kan glädja sig åt att isbjörnstammen har varit på
frammarsch och tycks vara välmående. Men de gulliga sälarna kan hålla sig för skratt.
20 L. Kullman, 2010, Ambio 39:159
21 UNEP World Atlas of Biodiversity, 2002, (Groombridge and Jerkins)
22 http://pbsg.npolar.no/en/dynamic/app/ (menyruta: Nations)
23 P. Waldie, 2012, http://www.liveleak.com/view?i=daa_1333647281
31