här - FALSKT ALARM

Luftanalyser har visat att ∂13C-värdet för atmosfärisk koldioxid minskat från cirka –7,6 till –8,3‰
sedan mätningarna påbörjades 1977. Alla är överens om att detta beror på att en del av våra utsläpp
av fossil koldioxid har stannat kvar i luften. Men hur stor är den delen?
IPCC har angivit att ungefär en femtedel av atmosfärens koldioxid är av fossilt ursprung. Då borde
man förvänta sig att atmosfärens ∂13C skulle vara 0,2*(–26) + 0,8*(–7) ≈ –11‰, påpekar skeptiker
som geokemisten Tom Segalstad. 78 Att de uppmätta värdena inte överstiger –8,3‰ tyder enligt
samma resonemang på att mängden luftburen fossil koldioxid aldrig överstigit 7%.
Det inser även alarmister, varför man på den sidan ägnat mycken möda åt att försöka förklara varför
de uppmätta värdena av luftens ∂13C inte är så låga som de enligt kalkylen ovan borde vara. Sådana
forskningsinsatser har klargjort att tolkningen av uppmätta ∂13C-värden är synnerligen problematisk.
Det är inte bara så att olika kolreservoarer uppvisar olika värden på ∂13C, utan värdena varierar
även inom en och samma reservoar. C13-underskottet i biosfärens kolföreningar kan vara så lågt
som 5 ‰ upp till så högt som 27‰ beroende på mekanismen för växtens koldioxidfixering. Värdet
på ∂13C kan till och med variera för en och samma växtart beroende på temperaturförhållanden,
näringstillgång och vattentillförsel. Fossila bränslen har i motsvarande grad olika ∂13C-värden
beroende på när och var de bildats, och om det rör sig om kol, olja eller gas. Havens ∂13C-värden
uppvisar stora och föga systematiska variationer beroende på var de uppmätts.
Dessutom pågår det ett ständigt och stort utbyte av koldioxid mellan reservoarerna. C13-signalen
från nyttjandet av fossila bränslen maskeras av att biosfären årligen frisätter femton gånger större
mängder koldioxid med ett motsvarande C13-underskott. En tredjedel av atmosfärens koldioxid
omsätts årligen (Avsnitt 7.2), vilket medför att C13-signalerna från olika reservoarer effektivt omblandas.
Kommer därtill att koldioxidutbytet mellan luft och hav är en av de många processer där
C12- och C13-koldioxid uppvisar olika utbyteshastighet enligt förhållanden som till råge på allt
varierar med den lokala temperaturen.
Alla dessa komplikationer innebär enligt min mening att uppmätta ∂13C-värden inte kan tolkas
tillförlitligt, i varje fall inte ur kvantitativ aspekt. Tolkningssvårigheterna belyses klart av att såväl
alarmister som skeptiker, utgående från samma ∂13C-observationer, kommer fram till att dessa
falsifierar den motsatta sidans hypoteser. 79
Mera specifikt hävdar många alarmister att Keelings C13-mätningar har uteslutit möjligheten att
Mauna Loa-kurvans fluktuationer återspeglar termisk avgasning av oceanerna. Det var inte den slutsats
Keeling själv drog i sin sammanfattande analys av data från Mauna Loa och andra mätstationer.
Tvärtom utpekade Keeling specifikt avgasning av oceanerna som en möjlig delförklaring till de
observationer som gjorts. Hans grundliga analys ger många exempel på hur svårt det är att tolka
föreliggande C13-data.
Likväl har det de senaste decennierna publicerats mängder av C13-data och dragits ett otal osäkra
slutsatser från sådana data. Det är signifikativt för ett allmänt fenomen inom empirisk forskning.
När man inte kan tolka data säkert, kan man tolka dem som man vill. Så länge tolkningsosäkerheten
kvarstår ger detta upphov till många publikationer. Att sovra ut vilka metoder som ger användbar
information är ett normalt inslag i den vetenskapliga processen och kan dra ut på tiden.
78 T. Segalstad, 1996, in The Global Warming Debate http://www.co2web.info/ESEFVO1.pdf
79 Z. Jaworowski, 1997, 21st Century Science and Technology Spring 1997 p.42
113