här - FALSKT ALARM

13.5 Korrektionsprogram
Vid beräkning av globala temperaturer försöker GISS korrigera mätstationernas rådata för tätortseffekten,
medan CRU och NCDC negligerar den. I stället förlitar sig de senare instituten på att tätortseffekten
ska elimineras av korrektionsprogram som upptäcker och åtgärdar oväntade språngvisa
ändringar i de rapporterade medeltemperaturerna från individuella mätstationer. Problemet är att
temperaturökningar på grund av tätortseffekten inte uppstår språngvis utan är ett smygande resultat
av tätorternas kontinuerliga tillväxt.
Longs analys av resultaten i Bild 46 visade att NCDC:s korrektioner av rådata endast sänkte temperaturtrenden
för tätorter från 0,8 till 0,7 ˚C/århundrade. Korrektionsprogrammen förmådde alltså
inte eliminera mer än en sjättedel av tätortseffekten, vilken enligt rådata uppgick till 0,6 ˚C/århundrade.
Det innebär att det av NCDC beräknade bidraget från USA till den globala uppvärmningen
under senare halvan av 1900-talet till stor del representerar en artificiell tätortseffekt snarare än en
klimatförändring.
Longs arbete är enligt D'Aleo & Watts översiktsartikel bara en av ett stort antal studier som visat att
tätortseffekten gravt underskattats vid försök att beräkna kontinentala och globala temperaturtrender
för 1900-talet. Påfallande många av studierna har lett till slutsatsen att ungefär hälften av den globala
uppvärmning som rapporterats av NCDC och CRU återspeglar tätortseffekten snarare än en global
förändring av klimatet. Slutsatsen stöds av att institutens beräknade globala uppvärmning av
landområden varit ungefär dubbelt så stor som uppvärmningen av havsområden.
Det finns alltså stark anledning att misstänka att NCDC överdriver den globala uppvärmningen
genom att använda sig av korrektionsprogram som inte förmår eliminera tätortseffekten. Men Longs
analys av resultaten i Bild 46 avslöjade en ännu märkligare omständighet. Efter NCDC:s korrektioner
av rådata höjdes temperaturtrenden för glesbygdsstationer från 0,2 till cirka 0,7 ˚C/århundrade.
Korrektionsprogrammen inför alltså ett drastiskt uppvärmningspåslag för mätstationer vars temperaturangivelser
det inte finns någon större anledning att korrigera överhuvud taget.
Så vad har sig NCDC använt sig av för korrektionsmetoder när man fått fram sådana resultat?
Enligt D'Aleo & Watts orsakas uppvärmningspåslaget troligen av en homogeniseringskorrektion.
Det är en viktad medelvärdesutjämning av data för mätstationer inom en viss radie, vilken får till
följd att eventuella tätortseffekter smetas ut över ett stort antal stationer i stället för att elimineras.
Och hur korrigeras rådata vid CRU, det institut vars rapporter i första hand legat till grund för
IPCC:s bedömning av den globala uppvärmningen? Det har det varit förvånansvärt svårt att få
besked om.
13.6 Offentlighetsprincipen
Den svenske naturgeografen och klimatforskaren Wibjörn Karlén har funnit att den fjärde IPCCrapportens
temperaturkurvor för Norden anger en avsevärt större uppvärmning än vad meteorologiska
data för nordiska mätstationer tyder på. Han påpekade detta för Kevin Trenberth och Phil
Jones, koordinerande huvudförfattare av motsvarande avsnitt av rapporten, och bad att få veta vad
IPCC använt sig av för stationsurval och beräkningsmetoder. 123 Trenberth hänvisade till Jones,
chefen för CRU, och Jones ignorerade Karléns bön.
123 W. Eschenbach, 2009, http://wattsupwiththat.com/2009/11/29/when-results-go-bad/
156