här - FALSKT ALARM

3.8 Extremt väder
Flertalet av världens naturkatastrofer har haft anknytning till extrema vädersituationer som ovanligt
höga eller låga temperaturer, alltför stor eller liten nederbörd, eller exceptionellt höga vindstyrkor
(stormar och orkaner). Al Gore och alarmister av hans skola hävdar att global uppvärmning ökar
risken för sådana katastrofer genom att göra vädret allt extremare. Då uttrycker de en förmodan som
det inte finns något som helst vetenskapligt belägg för.
I detta avseende har nämligen det vetenskapliga kunskapsläget förblivit oförändrat sedan alarmisterna
med Rio-deklarationens försiktighetsprincip försökte befria sig från kraven på vetenskapliga
belägg för de hotbilder man målade upp. IPCC inleder i 2007-års rapport sammanfattningen av utvärderingen
av extrema vädersituationer med konstaterandet (WG1, kapitel 3.8.5):
... the archived data are not yet sufficient for determining long-term trends in extremes
NIPCC drar samma slutsats och klargör att observerade trender endera är statistiskt insignifikanta
eller utan påvisbar relation till global uppvärmning. Båda panelerna anför extremvädrens stora naturliga
variation som huvudskälet till att man inte kan upptäcka några effekter hänförbara till 1900talets
globala uppvärmning.
IPCC ger en god beskrivning av den mångfald av problem som extremvädersanalytiker ställs inför.
Frekvensen av extrema temperaturer, vindstyrkor och nederbördsmängder varierar mycket starkt
från år till år och från plats till plats av skäl som ännu inte kunnat klarläggas. Variationerna tycks i
hög grad återspegla kända naturliga meteorologiska oscillationer med perioder på några år till flera
decennier (Kapitel 6). Men de kan även vara slumpmässigt betingade, eftersom väder uppvisar ett i
matematisk mening kaotiskt (oregelbundet) beteende. Kommer därtill sedvanliga tekniska problem
med terminologiska oklarheter, tidsmässiga luckor och bristfällig geografisk täckning i de analyserade
dataserierna.
Eventuella effekter av 1900-talets globala uppvärmning på extremväder är alltså så små att de
drunknar i bruset av vädrets naturliga variation. Det innebär att även eventuella effekter på motsvarande
skaderisker torde vara försumbart små jämfört med de naturligt föreliggande riskerna.
Vad man däremot klart kan utläsa av föreliggande statistik är att antalet döda till följd av extremväder
kraftigt minskat de senaste 90 åren. Det framgår bland annat av en omfattande analys genomförd
av det amerikanska inrikesdepartementets vetenskaplige expert Indur Goklany. 25 Hans studie
gällde dödligheten relaterad till värmeböljor, köldknäppar, stormar, orkaner, åska, översvämningar
och torka. Den visade att sådana extremväder globalt orsakade 242 dödsfall per år och miljon människor
under 1920-talet. Dödligheten har därefter fortlöpande sjunkit och uppgick under perioden
2000–2006 till 3 dödsfall per år och miljon människor.
1900-talets globala uppvärmning har alltså inte medfört någon ökad risk att dö på grund av extremväder.
I stället har dödsrisken successivt kunnat reduceras med mer än 98% genom samhälleliga
insatser. Goklany hänför denna gynnsamma säkerhetsutveckling till ökat välstånd och teknologiska
framsteg. Industrialismen med dess ekonomiska tillväxt har gett oss resurser att drastiskt minska
dödligheten till följd av extremväder under ett århundrade som enligt alarmisterna präglats av en
global uppvärmning utan motstycke i historisk tid. Det visar att mänskliga insatser har varit långt
väsentligare än klimatförändringen. Därför kommer trenden med sänkt dödlighet på grund av extremväder
troligen att hålla i sig under 2000-talet, vare sig det blir varmare eller kallare.
25 I. M. Goklany, 2009, Journal of American Physicians and Surgeons 14:102
34