här - FALSKT ALARM

14.10 IPCC:s bedömning av koldioxidens uppehållstid
Enligt den mest centrala hypotesen i det alarmistiska budskapet har 1900-talets ökning av luftens
koldioxidhalt huvudsakligen åstadkommits av våra utsläpp av antropogen koldioxid. För att testa
hållbarheten av denna hypotes är det helt avgörande att veta hur snabbt ett engångsutsläpp av koldioxid
tas upp i naturen. Det var 1900-talets klimatologiska pionjärer medvetna om. Det är därför det
föreligger så många experimentella bestämningar av koldioxidens atmosfäriska uppehållstid. Det är
därför vi numera på basis av ett synnerligen omfattande observationsmaterial (se Appendix) vet att
uppehållstiden är i storleksordningen 5–7 år och att den ger ett mått på relaxationstiden för naturens
upptag av atmosfäriska engångsutsläpp av koldioxid (bombprovskurvan).
Därmed är saken klar ur vetenskaplig aspekt. När uppehållstiden är så kort, kan de antropogena
utsläppen omöjligen ha åstadkommit den ökning av luftens koldioxidhalt som enligt IPCC skett
under industriell tid (Kapitel 7). Hypotesen att Mauna Loa-kurvans stigande koldioxidnivåer
huvudsakligen orsakats av våra mänskliga aktiviteter måste förkastas, eftersom den kräver uppehållstider
som är mer än tio gånger längre än de som uppmätts. Utsläppen av antropogen koldioxid
tycks inte ens ha gett ett dominerande bidrag till Mauna Loa-kurvan.
Den experimentella verkligheten är alltså oförenlig med alarmisternas förväntningar och förödande
för deras argumentering. Därför har de vägrat att acceptera de experimentella resultaten och vänt sig
till de matematiska modellernas virtuella värld. Bernmodellen anammas med lovord, eftersom den
förutsätter och föreskriver att ökningen av atmosfärens koldioxidhalt till hundra procent är av antropogent
ursprung. IPCC stöder helhjärtat Bernmodellen, bortser från att den falsifieras av verkligheten
(Kapitel 8), och tar i stället modellen som grund för att ogiltigförklara en uppsjö av kinetiskt
korrekta bestämningar av koldioxidens uppehållstid.
Det är en horribel bedömning ur vetenskaplig aspekt. Ingen observerad relaxationskurva (t. ex.
bombprovskurva) har uppvisat Bernmodellens markanta trefasighet. Samtliga experimentella
bestämningar har visat att uppehållstiden är mer än tio gånger för kort för att vara förenlig med det
alarmistiska budskapet. Dessa förhållanden kan man inte ändra på med matematiska modeller.
IPCC försöker blunda för de experimentella resultaten med allsköns motiveringar som bara vittnar
om en skrämmande brist på reaktionskinetisk kompetens.
I realiteten struntar alarmisterna inom och utom IPCC helt i den föreliggande gedigna empiriska
kunskapen om hur snabbt koldioxid bortskaffas ur atmosfären. Man hittar på en egen fiktiv modellvärld
där koldioxidens effektiva uppehållstid görs så stor som man vill ha den, dvs. 50–200 år. Det
hade kvittat om de experimentella resultaten visat att uppehållstiden är 1, 5 eller 20 år. Alarmisterna
hade ändå gjort om den till 50–200 år, eftersom man anser sig veta hur verkligheten ser ut utan att
behöva beakta de experimentella observationerna av den.
Alarmisterna och IPCC låter modeller falsifiera observationer. Sådant kan man ägna sig åt som en
matematisk räkneövning, men vetenskaplig empirisk forskning bedrivs inte på det sättet. IPCC:s
positiva bedömning av Bernmodellen är inte vetenskapligt betingad.
174