här - FALSKT ALARM

Resultaten i Bild 34 överensstämmer i tillämpliga delar med de korrigerade värden som räknats
fram av Svetlik för centraleuropeiska bombprovsdata. 65 Svetlik drog slutsatsen att avklingningen av
mängden C14-koldioxid har varit så snabb att relaxationsprocessen numera kan anses vara avslutad.
Kvarvarande rester av det ursprungliga C14-överskottet är nu så små att deras fortsatta avklingning
inte kan tillförlitligt uppmätas på grund av Suess-effekten och C14-utsläpp från kärnkraftverk.
Bernmodellens värden för koldioxidutsläpps kvarvarande del efter 40 år är ungefär tio gånger högre
än de kvarvarande C14/C12-överskottsvärden som observerats efter 40 år enligt bombprovskurvan i
Bild 33. IPCC:s förslag att denna diskrepans återspeglar en diskrepans mellan C14/C12-kvoten och
mängden C14 är detsamma som att föreslå att atmosfärens halt av C12-koldioxid har tiofaldigats
under perioden 1963–2003, samt att denna enorma ökning av koldioxidhalten (från cirka 318 ppm
till cirka 3000 ppm) förblivit oupptäckt vid Mauna Loa-mätningarna. Det är förvånansvärt att IPCC
inte har insett dessa orimliga konsekvenser av det man föreslår.
Geologen Segalstad anser att IPCC:s feltolkning av bombprovskurvan baserar sig på inadekvata
modellberäkningar. 66 Så förhåller det sig onekligen, men IPCC:s diskussion av bombprovsresultaten
bär främst vittnesmål om en skrämmande brist på reaktionskinetisk kompetens.
I den tredje och fjärde rapporten avstår IPCC helt från att omnämna de experimentella resultaten
rörande koldioxidens relaxationstid. Avklingningen av antropogena koldioxidutsläpp påstås utan
hänvisning till empiriska belägg vara styrd av koldioxidens långsamma spridning från havsytan till
havsdjupen enligt Bernmodellens avklingningsfunktion, vilken domineras av relaxationstider i storleksordningen
20 respektive 200 år.
Vad kunskapsläget beträffar kan man konstatera att några sådana långsamma relaxationer inte har
kunnat upptäckas i empiriska data. I stället för att söka diskreditera bombprovskurvan borde IPCC
ha frågat sig varför kurvan inte uppvisar några påvisbara bidrag från långsamma relaxationer. Det är
i varje fall den fråga jag har ställt mig själv och ska försöka ge ett svar på i nästa avsnitt.
8.7 Koldioxidens långsamma spridning till havsdjupen
Det ligger en kärna av sanning bakom alarmisternas försök att bortförklara koldioxidens experimentellt
bestämda uppehållstid genom att hänvisa till ämnens långsamma spridning i haven. Tar det
hundratals år för koldioxiden sprida sig från ytvattnet till djuphaven, så måste detta påverka hastigheten
för naturens upptag av gasen från atmosfären. Det måste föreligga en motsvarande kinetisk
effekt. Men denna är inte av sådan art som alarmisterna intuitivt föreställer sig och beskrivs definitivt
inte av Bernmodellens avklingningsfunktion.
Den senare slutsatsen kan man dra från det slutvärde (0,22) avklingningsfunktionen går mot när
tiden går mot oändligheten. Värdet innebär att 22% luftburen koldioxid anses stå i jämvikt med den
del av utsläppet som tagits upp i övriga reservoarer. Det är ett helt orealistiskt jämviktsläge. I förra
kapitlet påpekades att jämviktsproportionerna av koldioxid i atmosfär:biosfär:hydrosfär är 1:4:64
enligt IPCC:s kolcykeldata. Koldioxidens jämviktsfördelning mellan luft och övriga boxar borde
därför vara 1:68, men är enligt Bernmodellen 22%:78%, dvs. cirka 1:3. Modellen gör naturens
praktiskt taget irreversibla upptag av atmosfärisk koldioxid cirka 20 gånger mera reversibelt än vad
det empiriskt befunnits vara.
65 I. Svetlik et al., 2010, Radiocarbon 52:815
66 T. Segalstad, 1998, in Global Warming: The Continuing Debate (R. Bate, ed.) p.184
92