här - FALSKT ALARM

Är debatten över? Nej, den vetenskapliga debatten tar aldrig slut. Men grunderna för det alarmistiska
budskapet håller enligt min bedömning på att smulas sönder och samman av den kunskapsinhämtning
som skett och fortlöpande sker. I vetenskapligt avseende tycks alarmismen numera huvudsakligen
företrädas av marginaliserade grupper av forskare som målat in sig i ett hörn. Forskare
som kör sitt eget race med egen terminologi, egna metoder, en egen alarmistisk tidskrift, egna utvärderingar
av sina resultat, samt en stark ideologisk övertygelse som får dem att blunda för eller
"korrigera" bort allt de inte vill se.
Prominenta alarmister som Al Gore och GISS-chefen James Hansen vägrar numera att ställa upp i
vetenskapliga debatter. Alarmistiska handböcker (inklusive en svensk sådan) råder numera sina
läsare att inte debattera vetenskapliga aspekter av klimatfrågan. Man är inte intresserade av fortsatt
deltagande i en debatt som på den ena punkten efter den andra påvisat hur vetenskapligt ohållbart
det alarmistiska budskapet är. Man nöjer sig med att fortsätta att försöka skrämmas.
Det får mig att tro att Al Gore, Hansen och många alarmister med dem saknar egentligt intresse för
de vetenskapliga problemen rörande koldioxidens klimateffekt. Man förefaller vara mera intresserade
av att skapa opinion för politiska åtgärder syftande till att begränsa de hälso- och miljömässiga
nackdelar som användningen av fossila bränslen för med sig. Det är förvisso ett sympatiskt politiskt
mål, men vad som är politiskt önskvärt måste särskiljas från det vetenskapliga problemet att fastställa
hur verkligheten ser ut.
Inom forskarvärlden har det sedan länge framförts stark kritik mot IPCC:s uppenbara oförmåga att
skilja mellan vetenskap och miljöpolitisk agitation. I nästa kapitel ska jag ge ytterligare några synpunkter
på den kritiken och vad den lett till.
194