här - FALSKT ALARM

6.1 Milankovichcykler
Alla vet att dygnsmedeltemperaturen på en ort i första hand bestäms av årstiden samt ortens läge på
jordklotet. Vi har också fått lära oss att detta hänger samman med att solinstrålningen vid en viss ort
och årstid bestäms av jordaxelns lutning i förhållande till jordens omloppsbana runt solen. Sommar
blir det när jorden i sitt kretslopp runt solen når de banpartier där jordaxellutningen får solen att stå
högt på himlen.
Omloppsbanans form (dess excentricitet) och jordaxelns lutning och riktning i förhållande till fixstjärnorna
ändras så smått i långsamma periodiska förlopp (Bild 17). Dessa ändringar kallas Milankovichcykler
efter en serbisk matematiker som i början av 1900-talet beräknade cyklernas sammanvägda
effekt på solinstrålningen vid olika latituder och årstider. Resultaten gav vid handen att solinstrålningen
långsamt påverkas av Milankovichcyklerna enligt mönster som skulle kunna ge en
förklaring till det periodiska uppträdandet av istider.
Numera har vi tillgång till temperaturkurvor för istidsåldern (t. ex. Bild 12–13). Matematisk analys
av sådana kurvor har bekräftat att de till stor del återspeglar cykliska förlopp med samma perioder
som de tre Milankovichcyklerna (100 000 år, 41 000 år och 23 000 år). Flertalet forskare stöder
därför tanken att istidsålderns dominerade temperaturvariationer härrör från Milankovichcyklernas
inverkan på solinstrålningen.
Milankovichcyklerna är dock bara några av den mångfald av faktorer som beaktats när man sökt
klarlägga vad som ligger bakom växlingarna mellan istider och interglacialer. Bland annat har man
även uppmärksammat oceanernas betydelse för värmelagring, värmetransport och nederbörd, samt
fenomen som kontinentalförskjutningar, bergskedjebildningar och polvandringar. Det belyser hur
komplex klimatproblematiken är. Orsakerna till istiders uppkomst har diskuterats sedan början av
1800-talet, utan att man ännu har kommit fram till någon allmänt accepterad syn.
59
Bild 17. Milankovichcykler (Källa: Wikipedia)