1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

tid. 23 En relevant jämförelse är rösträttsrörelsens utgifter omkring sekelskiftet
1900. Där är fördelningen mellan olika typer av kampanjutgifter
ungefär densamma. Trycksaker, personal och möteslokaler dominerar.
En viktig post har dock tillkommit, och det är kostnader för agitationsresor
runt om i landet. 24 Vid tiden för reformen 40 år tidigare var inte
järnvägsnätet särskilt utbyggt, och att resa till alla 130 orterna med diligens
hade utgjort ett mödosamt företag. 25
När väl listor och kampanjmaterial skickats ut skulle lokalombuden
genomföra sitt värv, därefter vidtog arbetet med att samla in resultatet.
Det framgick snart att namninsamlingen inte skötte sig själv. Det gällde
att driva på processen utan att gå miste om några namn. I ett brev den
första februari 1861 skrev Hugo Hamilton till Per Reinhold Tersmeden
om vikten av att listorna cirkulerades i huvudstaden med hjälp av riksdagsmän.
Han konstaterade däremot att det ännu torde vara för tidigt att
infordra de listor som utsänts till landsorten. I brevet raljerar han också
över reformmotståndarnas upprördhet: ”De som äro mot saken bråka
ännu med ingressen till listorna.” 26 Kommittén fortsatte att träffas, och
ungefär ett år senare, den 22 januari 1862, var resultatet av namninsamlingen
klart. Hierta presenterade då, tillsammans med bland andra August
Blanche och liberalen A.W. Björck, namnen för justitiestatsminister
Louis De Geer. Sammanlagt hade insatsen åstadkommit underskrifter
från 37 972 personer till stöd för en ny representation. 27 När materialet
överlämnades till De Geer uttryckte denne sin uppskattning, och han ska
bland annat ha sagt att han inte skulle kunna stå till svars inför sig själv
om han ”försummade något lagligt och hederligt medel” varmed reformens
genomförande kunde främjas. 28
Petitionen fick en betydande symbolisk tyngd och anfördes senare vid
de så kallade hälsningstalen i riksdagen, bland annat av C.A. Larsson från
Maspelösa. Han berömde den ”kraftfulla enighet” med vilken borgarståndet
agiterat sedan föregående riksdag, och framhöll att den stora
mängden undertecknare visade på en ”sällspord enighet” i landet om reformens
lyckobringande konsekvenser. 29 Kommitténs breda kontaktnät
yttrade sig också i att Hierta valdes till olika riksdagsuppdrag. Utöver att
vara verkställande ledamot i centralkommittén inför 1864–1865 var han
också riksdagsman i borgarståndet, och kunde som ansvarig för hälsningsdeputationerna
ytterligare tala för reformen. Av medlemmarna i centralkommittén
tog också Hierta och Björck plats i det viktiga statsutskottet.
Visserligen ingick där även mera reformkritiska ledamöter från borgarståndet,
men positionen innebar att medlemmar i kommittén hade möjlighet
att verka både inom och utom riksdagens väggar. 30 Hierta medver-
medial mobilisering — 10