1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

Norrköpings Tidningar återger sedan denna ”meningsyttring” ordagrant,
tillsammans med listan av undertecknare. Listan innehöll långtifrån
1 400 namn. Den inskränkte sig till dem som hade offentligt bjudit
till möte – herrar inom Norrköpings borgerliga elit, det vill säga Norrköpings
handelsmän, fabriksidkare, grosshandlare, tullförvaltare, förste
stadsläkare, häradshövding, telegrafdirektör och fabriksinspektör (signaturerna
åtföljdes av yrkesbeteckningar). Därpå redogör referatet kort för
lektor Starbäcks 23 tack till ”herrar inbjudare”, samt ett tal där lektorn beskriver
hur Sveriges kungar ständigt bekämpat adelns idoga försök att
frånta folket dess makt. Talet avslutas med ett leve för kung Karl XV, ”i
hvilket de församlade, resande sig, på det livligaste instämde”. Ordförande
förklarade mötet för avslutat, fortsätter referatet,
med ytterligare några fosterländska ord och ett ”Gud bevare konung
och fäderneslandet!” Norrköping har således med sitt votum, tydligen
och nästan enstämmigt uttaladt, ökat de många, som utgår från Sveriges
städer, hvilka representera den stora medelklassen af svenska folket,
till förmån för det kongl. förslaget. 24
Efter att kort ha nämnt att bönderna också genom sina representanter i
bondeståndet hade uttryckt sitt stöd för reformen, och att det därför inte
längre kunde råda ”[n]ågon tvekan om hvad svenska folket vill”, avslutar
redaktören referatet med ett eget entusiastiskt utrop: ”lefve representationsreformen!”
25
Ritualer, tidningar och kollektiv solidaritet
Det var meningen att Norrköpings reformmöte skulle äga politisk kraft
– inte minst för Norrköpings medelklass, som därmed sällade sig till den
politiskt mobiliserade nationen i en gemensam och offentlig demonstration
av fosterlandskärlek. Vad kan man säga om hur detta åstadkoms –
med hänsyn till växelverkan mellan olika delar av mediesystemet, det vill
säga samspelet mellan det offentliga uppträdandet och själva tidningstexten?
Låt oss börja med själva mötet. Det var – såvida man alls kan förlita
sig på tidningsreferatet – effektfullt och ceremoniellt. Platsen var i ordning,
alla var på plats, och allt gick som på räls. Mötet öppnades, herrar
inbjudare tackades, en mötesledare föreslogs och valdes, en fråga ställdes
och besvarades unisont, en kort diskussion slutade med ett beslut, en
adress lästes högt, man avslutade med ett ”lefve”. Man skulle till och med
kunna kalla mötet för ritualiserat. Referatet berättar om en serie riter
13 — madeleine hurd