1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

skillnader till trots hade de föreställda manliga läsarna också mycket gemensamt
med de föreställda kvinnliga: de var båda mångläsare som i första
hand läste för nöjes skull. Den manlige tidningsslukaren och den
kvinnliga romanslukaren hade båda ett respektlöst förhållande till texten,
den ene nonchalant, den andra okontrollerat distanslöst.
För kaféernas läsare hade tidningar blivit en vana, något man konsumerade
tillsammans med mat och dryck och som man inte kunde leva
utan, men där de enskilda texterna inte alltid tycktes betyda så mycket.
De läsare som skildrades ögnar och bläddrar, tittar förstrött igenom sidorna,
men fördjupar sig sällan i något särskilt. 57 De mediala representationerna
av storstadens tidningsläsare bidrog till att det etablerades ett
konkurrerande bildningsideal enligt vilket det viktiga var att följa med
sin tid, och att visa att man följde med genom att läsa tidningar. Precis
som för vaxdockorna på Svenska Panoptikon blev tidningen en del av rekvisitan
för människor som ville visa sig moderna, en självklarhet i stads-
och kafélivets konsumtionskultur.
Den extensiva mångläsningen existerade här – i varje fall som ideal
betraktat – parallellt med den intensiva långsamläsning som Rolf Engelsing
menat förlorade i betydelse under 1700-talet. 58 Olika läsarter hörde
samman med olika platser, olika läsare och olika texttyper. De som försökte
reglera folkets läsning ville främja en långsam och noggrann läsning
av ett begränsat antal utvalda skrifter. Detta ideal krockade därmed
med en hastig genomläsning av tidningar som kom med ständigt nya
nummer.
Till skillnad från kaféernas tidningskonsumtion var sockenbiblioteket
i Äspö en statsangelägenhet och en del av samhällets styrsystem. På samma
sätt som fängelset, skolan och kasernen syftade läsfrämjandet till att
skapa disciplin genom övervakning och kontrollerat självstyre. 59 ”Det
torde icke vara tvifvel underkastadt att det är lättare och angenämare att
styra bildade […] än att styra obildade. [---] Lättast bör väl den blifva
styrd som lärt att styra sig sjelf”, argumenterade en biblioteksförespråkare
i statstidningen 1859. 60 En rad åtgärder vidtogs för att kontrollera
att läsningen bidrog till en ”sann kristelig bildning”. På en överordnad
nivå gav landets folkskoleinspektörer råd om lämplig läsning medan
landshövdingarna rapporterade tillbaka hur biblioteken användes. På en
lokal nivå bestämdes bokinköp och låneregler av en styrelse dominerad
av riksdagsmannen, prästen och skolläraren. Läsningen kontrollerades
rumsligt genom att man var tvungen att gå hem till skolläraren för att få
låna. Tidsligt kontrollerades den genom att man bara fick låna på söndagar
i samband med gudstjänsten.
54 — johan jarlbrink