1800-talets mediesystem - Kungliga biblioteket

Det betydde alltså något att vara med i spelet, vilket norrköpingsredaktören
också starkt poängterade. Hans uppenbara roll och engagemang i
både mötet och dess påföljande referat visar hur aktiva redaktörer kunde
vara. Tidningarna kunde bekräfta (och även – misstänker man – skapa) ett
meningsfyllt reformmöte. Men de kunde också fördöma. Man hittar fall
där tidningarna agerade som en sorts nationella övervakningsorgan, vars
uppgift det var att anmärka på de ”samhällen” som uteblev ifrån den allmänna
rörelsen. Ta, som exempel, en Stockholmstidnings bedömning av
Norrköpings tidigare likgiltighet inför patriotiska angelägenheter. Detta
gällde Engelbrektsfestivalen som hade ägt rum månaden innan, i oktober
1865. Denna festival, som kretsade kring avtäckningen av en staty till den
store frihetshjältens ära, förlades visserligen till Örebro, men sågs även den
som ett sätt att mobilisera det liberala Sverige. Tidningsredaktörer rekommenderade
starkt städerna att visa sin patriotism genom att skicka representanter,
eller att åtminstone hålla en likadan fest därhemma. 34 Här var
det åter fråga om utförandet av en gemensam rit, hyllandet av en gemensam
symbol, som med tidningarnas hjälp skulle placera in olika samhällen
och orter i en ny, liberal, föreställd nationell gemenskap.
Norrköping hade halkat efter. Korrespondenten som skrev Fäderneslandets
”Bref från Norrköping” hade kunnat konstatera att ”Engelbrektsfesten
och dess betydelse äfven härstädes varit föremål för samtal och
tankeutbyten”. Detta till trots hade ”likgiltigheten, som synes vara Norrköpingsborna
medfödd”, gjort att de varken skickat deputerade till Örebro
eller arrangerat en egen festlighet. Trots att det ”äfven här finnas
män med fosterlandskänsla och Engelbrektsminne” hade ingen velat
åka: ”den ena hade icke råd, den andre icke tid, den tredje icke lust.” Det
bästa Norrköpingskorrespondenten kunde göra var att beskriva vad han
uppenbarligen såg som ett undermåligt alternativ: ”en tillställning inom
sällskapet Altvitzia, en sorts societetsspektakel, kalladt: ’Scener ur Engelbrekts
liv’. Oaktadt festen ej var publicerad” – antagligen menas annonserad
– samt kostade 25 öre i inträde, ”var den dock besökt af omkring
200 personer.” Det verkar ha bestått av en rad historiska tableaux vivants
– alla ”representerade på ett någorlunda förtjenstfullt sätt. Och om man
erinrar sig att de spelande äro simpla arbetare […] kunde man icke gerna
fordra bättre. Fosterländska sånger utfördes emellanåt, och om tillställningen
just icke kunde kallas en fest, var det dock något ditåt, hvadan
man kan tillämpa ordspråket: ’Bättre något än intet’.” 35
Detta flata och nedlåtande reportage är mycket långt ifrån vad som
normalt återfanns i genren politiskt möte: inga riter, varken känslor eller
högtidlighet, istället – framförallt – skribentens egen kritiska röst. Norr-
142 — madeleine hurd